När vi träffade min kusin och hennes man på Åland hade de med sig ett arv som legat och väntat hos dem under coronapandemin.....ett arv efter min pappa som dog för 16 år sedan då han var 67 år gammal.
Jag fick ut en del av mitt arv redan då, men eftersom hans fru fortfarande levde delades inga saker. När hon sen dog 2019 fick jag frågan om det var något jag ville ha efter min pappa och det fanns en sak jag ville ha......boxhandskarna han haft då han 18 år gammal träffade min mamma.
Han hade en väldigt dominant mamma, en mamma som präglade honom så negativt att han i vuxen ålder av psykiatrin rekommenderades att ha så lite kontakt med henne som möjligt. Han diagnostiserades då med bipolaritet och började medicinera.....men han medicinerade inte enbart med de preparat han fick för sin bipolaritet utan blandade även andra tabletter med alkohol vilket inte var någon bra mix!
Jag hade ingen kontakt med min pappa under åren 1964-1987. 1964 flyttade jag från Helsingfors i Finland till Katrineholm i Sverige, bytte språk från finska till svenska och tyckte att jag fick en ny pappa i den man som var far till min halvbror. Jag visste att jag hade en biologisk pappa i Helsingfors, men jag saknade honom aldrig.
När jag 1987 väntade vårt första barn tänkte jag att han kanske skulle tycka det var roligt att veta att han skulle bli morfar så jag tog kontakt med honom via min kusin vilket ledde till att vi träffades några gånger innan jag efter drygt två år valde att ta avstånd från honom.
Hans bipolaritet, tablett och alkoholmissbruk skapade ingen bra personlighet.....och bitterheten, anklagandet och den uppenbara saknaden efter den 4 åriga dotter han tyckte sig ha förlorat då vi flyttade till Sverige gjorde det ännu värre. Jag kunde inte ge honom de förlorade åren tillbaka och han hade svårt att ha kontakt med mig, som den vuxna kvinna jag var, utan den där bitterheten och anklagandet så för min egen skull kände jag mig tvingad att inte träffa honom mer.
Morgonen i november 2007 då polisen från Helsingfors ringde och talade om att han var död, och att indikationer fanns på att han troligtvis hade orsakat sin död själv, blev en torktumlare av känslor och frågor. Jag la aldrig någon skuld på mig själv, men frågan om jag hade kunnat gjort något för att förhindra att det blev som det blev fanns inom mig. Likaså fanns svaret att nej, jag hade inte kunnat gjort något för att förhindra det.
Jag kommer aldrig att få veta vad han tänkte den där dagen, hur han tänkte, men hans fru berättade efter begravningen att han var en fantastiskt social, hjälpsam och rolig person att vara med när han mådde bra, men de höga topparna av manisk energi som följdes av djup depression tärde på dem båda.
Det är inte helt klarlagt att han verkligen medvetet valde att avsluta sitt liv, eller om det var en spontan handling driven av hans sjukdom. Konsekvensen blev i alla fall att han lämnade sitt jordiska liv och nu finns hans boxhandskar hos mig som en påminnelse om den pappa jag aldrig riktigt lärde känna. En pappa som kämpade med sitt liv och som jag aldrig kan döma för jag har inte gått i hans skor. Jag kan bara känna min kärlek till honom och hans kärlek till mig.....det spelar ingen roll att jag inte kan se honom, inte höra honom, inte krama om honom.....han finns ändå alltid nära mig <3
Varma söndagskramar!
Birgitta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar