En "liten" tax

Jag säger alltid "vår lilla tax", men egentligen är han inte så liten för att vara tax utan en ganska stadig herre :-)

Nu är han i alla fall hemma hos oss igen efter att ha varit hos min mamma och hennes make i 6 veckor.....och visst kom han ihåg sin husse och matte!

Det var ett skällande, hoppande och springande fram och tillbaka mellan oss innan han till sist kom till ro och började förbereda sig på att följa med oss i bilen. Han ÄLSKAR att åka bil och vill oftast inte kliva ur sin transportbur när vi kommer fram utan tittar bara lite lojt och förmedlar att "Nä, jag ligger bra här.....varmt och skönt!" :-)

Det kändes så tråkigt att inte få krama om min mamma utan bara stå ute på flera meters avstånd och prata en stund innan vi packade in tax med tillbehör och for hemåt igen.

De tillhör riskgruppen för corona med sina (snart) 80 år och även om vi varit i karantän 2 veckor utan symtom på corona infektion ville vi inte chansa.

Vi får kramas ordentligt när allt det här är över!

Det blev tomt för mamma och hennes make utan hund. Tror att han har fyllt ett tomrum och motat undan en del oro för allt som händer i världen när de haft honom att tänka på och ta hand om, men hos oss är ordningen återställd med hund.

Just nu kurar han ihop sig i soffan efter sin kvällspromenad.

Undrar vad han tänker om att bli tvungen att sova i sin hundbädd i natt och inte få sova i sängen som han vant sig vid under den här tiden?!

Det visar sig :-)

Kram

Birgitta

Gröna kvistar

Idag är det verkligen iskallt i luften och snöflingor har singlat ner från skyn några gånger.

Jag har jobbat i trädgården några dagar med att klippa ner torra blomstänglar från perennerna och rensat i hallonsnår och bland björnbärsslanor.

Maken klippte tillbaka några grenar från träd som växer på kommunens allmänning och in på vår tomt och det var så stora fina knoppar på dem så jag kunde inte låta bli att fylla en stor vas med kvistar

Det brukar bli jättesöta små ljust aprikosrosa blomklasar på de där träden i juni och jag brukar vara där och norpa några grenar även då :-)

Nu tror jag inte det blir några blommor på de här kvistarna, men de är så frodigt gröna så man ändå blir glad varje gång man ser dem i hallen. 

De står i ett stort höganäskrus och effekten i spegeln får det att se ut som en mycket större knippe än det egentligen är

Snart ska jag köpa vårblommor både ute och inne......bara en dag kvar av vår självvalda karantänstid. 

Vi har varit lite hängiga av jetlag, men friska från corona och i morgon ska vi hämta lilla taxen som varit hos min mamma och hennes make i 6 veckor nu!

Han kanske inte har den minsta lust att följa med oss hem för där har han fått sova i sängen, det får han inte här hemma :-)

Kram

Birgitta

Sista delen :-)

Bara liiiite Nya Zeelands bilder till :-)

Orkar ni?

Maken packade med sig flygfiskespö, väst och vadarbyxor eftersom han hade en önskan om att få fiska i Nya Zeeländska vatten.

Så vad skulle då jag göra när han fiskade? Jag har noll intresse av att fiska :-)

Jag har en sak som legat och gnagt som ett dåligt samvete......min fina systemkamera som  jag fick i födelsedagspresent av maken och sönerna för många år sedan.

Jag ville verkligen lära mig ta fina bilder, men lika lite intresserad som jag är av fiske är jag också av att lära mig tekniska finesser. Jag vill liksom bara att det ska fungera med ett knapptryck och så fungerar definitivt inte den här kameran!

Genom åren jag försökt lite halvhjärtat att fota, men bilderna har inte bivit bra och så har jag låtit det där samvetet gnaga.

Inför vår resa till Nya Zeeland bestämde jag mig för att nu ska jag banne mig ta med mig kamera, objektiv, instruktionsbok, alla tusen sladdar, batteriladdare, dator OCH den lilla kamera med tillbehör jag fotat med hittills......utifall jag inte skulle kunna hålla det jag lovade mig själv.....att faktiskt lära mig fota med den här kameran.

Blev en hel del teknisk utrustning i mitt handbagage :-)

Så medan maken fiskade bläddrade jag i instruktionsboken och började experimentera och stolt kan jag säga att jag efter halva tiden på Nya Zeeland enbart släpade på den här tunga kameran för att jag lyckades ta bättre bilder med den än med den lilla kompaktkameran!

Jag har MYCKET kvar att lära, men det är en bra början att jag faktiskt använder den :-)

Jag fotade på nära håll och på långt håll och varje kväll satt jag och redigerade bilder i vår camper van när maken tog sina fiskepryttlar och vadade iväg i närmaste vattendrag.

Noggrant skrev jag upp var jag fotat samtidigt som jag skrev lite av en resedagbok över vår färdväg.

Vi har börjat göra ett digitalt bildspel att visa på tv:n och tillsammans med mina anteckningar har vi bra koll på hur vi åkte och vart våra bilder är tagna.

Insåg ju tidigt att vi skulle ha minimal chans att komma ihåg allt i efterhand, sammanlagt tror jag vi har ca 550 bilder :-)

Vet inte om jag har visat er någon bild på maken och mig förut, men här är vi.....vid Castle Hills mäktiga limestone formationer där han förevigade oss med sin mobil :-)

Min make har MÅNGA fina sidor, men någon utpräglad romantiker är han inte. Ändå tyckte jag nog det låg något mycket romantiskt i gåvan jag fick en dag då han varit och fiskat och kom tillbaka med den här hjärtformade stenen som han gav till mig <3

Den är förevigad på bild, men fick vara kvar i sitt hemland. Den får sammanfatta våra fantastiska dagar i det här fantastiska landet tillsammans med en stor känsla av gemenskap, kärlek och oförglömliga minnen!

Fredag igen mina vänner.

Ha en jättefin dag!

KRAM

Birgitta

Corona

Så var det då detta corona virus som påverkar oss alla på ett eller annat sätt.

Några veckor innan vi skulle åka fick jag en del frågor om vi inte var rädda för corona viruset när vi nu skulle ut i världen och resa......men nej.....vi var inte rädda.

Det fanns då fortfarande bara i Kina även om enstaka fall utanför Kina började dyka upp precis då vi skulle iväg, men så klart var vi medvetna om det!

Det fanns inga fall i Sverige då vi åkte, men på varje ny incheckning i Dubai och i Sydney fick vi frågan om vi hade varit i Kina under de senaste 30 dagarna.....det hade vi ju inte.

På den längsta flygningen mellan Dubai och Sydney då vi var i luften 13,5 timme hade vi en pojke bakom oss som hostade hela tiden. När det var som värst räknade jag att det gick ca 30 sekunder mellan hans hostattacker. Det kändes givetvis inte alls ok, men vad skulle vi göra?

Under våra fyra veckor på Nya Zeelands sydö kunde vi heller inte undvika att ta del av rapporterna som strömmade in om nya corona fall i världen.

Sista veckan kom de första smittade personerna på Nya Zeelands nordö och de styrande bestämde snabbt att inkommande resenärer skulle sättas i 14 dagars karantän innan de fick vistas ute i samhället.

Det kändes som om corona viruset nafsade oss i hälarna!

Jag blev orolig för vår hemresa. 

Det ena landet efter det andra stängde sina gränser och jag var rädd för att vi skulle bli sjuka och inte kunna ta oss hem.

Så klart påverkade det oss även om vi försökte att ändå njuta maximalt av våra sista dagar då vi lämnade tillbaka vår camper van och åter igen bodde några dagar på hotell i Christchurch.

Under flygningen var det ett evigt hostande, nysande och snörvlande. Vi spritade händerna och försökte hålla oss på våra platser. Jag märkte att jag höll andan när jag skulle gå förbi folk på min väg till toaletterna :-)

I Dubai hade stora delar av flygplatsen stängts av och inkommande resenärer föstes som boskap in i avgränsade led där alla tempades med laser.

Hjärtat slog och även om jag kände mig frisk skenade tankarna iväg.

Vi fick fortsätta vår sista etapp till Stockholm och landade på ett ganska öde Arlanda där vi fick en lapp i vår hand med instruktioner från Folkhälsomyndigheten om hur vi ska agera vid sjukdoms symtom.

Vi andades lättade ut när vi satt på en så gott som tom flygbuss på väg mot Västerås......äntligen var vi nästan HEMMA!

Nu har vi satt oss själva i frivillig karantän för att inte riskera att vi bär på smitta som ska drabba någon annan, men jag saknar så att få krama om våra söner, min mamma och mina vänner!!!

Dagarna går så sakta trots att vi går långpromenader varje dag och fortsätter där vi slutade med vårt hus som var i hyfsad ordning efter vår gästrumsrenovering, men ändå kräver fortsatt rensning och städning.

Det finns saker att göra, men den här självvalda isoleringen tär och jag längtar efter den "vanliga" vardagen!!!

Vår lilla hund får vara kvar hos min mamma och hennes make lite till och vi får anpassa oss till den nya verklighet vi alla lever i just nu.

Det är så det är och vi får göra det bästa av det. Det här kommer inte att vara i all evighet, men jag tror det kommer att sätta djupa spår under lång tid framöver. Det påverkar ju inte bara oss som individer utan hela det samhälle vi byggt upp.

Nä.....dags att fånga dagen <3

Jag ska fortsätta städa kattvinden jag tömde på alla saker igår. Det låg som en tjock grå hinna av spackeldamm över allting då vi åkte till Nya Zeeland. 

Utrymmet gränsar till det nyrenoverade gästrummet och jag bara stängde dörren dit in innan vi åkte. Tänkte att det där får jag ta sen.....när vi kommer hem.....och det är ju nu det :-)

Varm och hjärtlig kram till er alla!

Birgitta

Moeraki Boulders

Vi hade inga måsten på vår resa till Nya Zeeland utan bestämde redan innan vi åkte att vi drar upp en ungefärlig res rutt, men stannar där vi känner att vi vill stanna och ser det vi vill se......och en sak jag ville se var Moeraki Boulders.

Så från västkustens mer vilda och skogrika miljö där klipporna stupar branta mot havet åkte vi tvärs över ön till östkusten med sina ooooooääääääändliga sandstränder!

Där, på en strandremsa, ligger fascinerande stora bumlingar som ett pärlband i vattnet.

Det fanns många fler än de som är på den här bilden, men jag kan väl säga att vi inte direkt var ensamma om att vilja se det här och för att inte få med fullt av människor som skulle ta selfies, eller dokumentera bumlingarna med hela släkten framför så fick jag välja mina motiv :-D

Jag skriver "bumlingar" för efter att ha konsulterat wikipedia kan jag berätta att det här inte är några stenar i vanlig bemärkelse utan formationer av cementerad lera som bildats på havets botten sen urminnes tider. 

När marken omkring dem eroderat har de kommit fram i dagsljuset och det kändes nästan mer som något som ramlat ner från rymden än något som bildats i havet! 

De största formationerna är 4 meter i diameter, men de flesta är ungefär hälften så stora.

På wikipedia står det att de består av cementerad lera som är väldigt hårt pressat på utsidan, men mer poröst på insidan.

Lera är ju inte homogent utan fullt av sprickor och i de här sprickorna har det bildats både gul och brun Calcit vilket gör att de ser väldigt speciella ut.

Med tiden faller de isär och blottar lagren av calcit vilket mest såg ut som om någon hade "lagt en pizza" på dem :-)

Något som också var häftigt på östkusten var all växtlighet som låg kvar från havet då det blev ebb.

Vet inte om det är tång eller något annat, men de låg i enorma tjocka sjok ute i havet och en del fastnade på stränderna när vattnet drog sig tillbaka

Åh.....det känns som om jag inte riktigt vill sluta berätta om vår resa i det här vackra landet, men nästa gång ska jag knyta ihop säcken och avsluta :-)

Kram till er alla!

Birgitta

Christchurch

Attans så svårt det verkar vara att komma i fas med dygnsrytmen efter vår resa......men det går ju bra att använda de arla morgontimmarna till att blogga när man ändå inte kan sova :-)

Idag tar vi en liten rundtur i Christchurch.

Vill man inte gå till fots kan man alltid ta "Tricken"

Nya Zeeland består av en nordlig ö och en sydlig. Vi valde att utforska sydön och flög därför till Christchurch som vi tyckte verkade bra att utgå ifrån.

Eftersom vi inte hade en aning om hur vi skulle klara den nästan 30 timmar långa resan till Nya Zeeland hade vi bokat hotell de 3 första dagarna så vi hade tid att gå gata upp och gata ner :-)

Jag älskar ju historia och dras gärna till allt gammalt och de här byggnaderna i sten är väldigt typiska för Christchurch gamla stadskärna.

Annars var staden ett myller av en massa olika arkitektur och det har till stor del sin förklaring i jordbävningen 2011.

Vi kom till Christchurch på årsdagen av när den där jordbävningen började och redan i vår "shuttle" från flygplatsen fick vi höra de första berättelserna om den och det jag berättar här är hur jag uppfattade det som berättades både då och senare när vi åkte en guidad rundtur med buss utanför staden. Tyckte inte att den breda Nya Zeeländska dialekten alltid var så lätt att förstå :-) 

Lite svårt att se på den här bilden men där nedanför brer Christchurch ut sig ända ut till havet där skalvet hade sitt epicentrum 4000 m under havsytan.

Nya Zeeland står uppepå kontinentalplattor som rör sig och efter det första skalvet som kom mitt i natten verkade det som om de klarat sig lindrigt undan......men det skulle komma tre skalv till och guiden berättade att det inte var kraften i skalven som skapade förödelsen utan hastigheten.

Marken formligen trycktes upp en halv meter och även om många hus kunde se nästan intakta ut var de inte längre förankrade i marken utan svajade i princip på jordytan som ett korthus och riskerade att rasa när som helst

5000 byggnader förstördes och 50 000 människor valde att flytta från Christchurch efter skalven.

Vi åkte genom stora områden där bara trasiga vägar och elledningar fanns kvar. Alla hus var rivna, bara växtligheten bredde ohämmat ut sig. Det var en spöklik känsla!

I centrum stöttades många byggnader av tjocka stålbalkar för att inte rasa innan de hinner åtgärdas

......och den vackra gamla katedralen visste inte guiden hur lång tid det kommer att ta innan ekonomiska medel finns till attt bygga upp den igen. 

Som en ständig påminnelse om det som hände står den där med sina gapande hål och jag försökte förstå hur det var då i februari 2011, men nej, jag SÅG, men att ta in det i känslan gick inte!

Ändå är det helt otroligt hur mycket som har byggts upp under de här 9 åren och helt ny arkitektur växte upp alldeles intill det gamla.

Den här enorma skulpturen stod precis intill den gamla katedralen. Allt blandades hej vilt med stora glaskomplex intill gamla stenbyggnader

Graffitiklotter blandades med jättevackra stora målningar på murar och byggnader.

Staden var ungefär som landskapet......man visste aldrig vad som väntade bakom nästa krök :-) 

Många timmar har vi också vandrat i det enorma parkområdet med sin botaniska trädgård.

Det är som en enda stor lunga mitt i de centrala delarna!

Det är verkligen ett kontrasternas land med enastående storslagna vyer, enorma träd och oändliga sandstränder med böljande kullar och bergsmassiv som bas. Där kändes det som om allt bara var sååååå STORT, men så kunde vi åka in i en liten pittoresk stad och tycka att allt var sååååå LITET mitt i det storslagna landskapet :-)

Ett bra sammanfattande ord om det här vackra landet skulle absolut kunna vara....KONTRASTRIKT!

Nästa inlägg skulle jag vilja ta med er till havet på östkusten och visa er något förunderligt: Moeraki Boulders.

Har aldrig sett något liknande!

Ha en fin fredag!

Kram

Birgitta

New Zealand

Hej mina vänner!

Kroppen har landat hemma i vårt lilla röda hus efter vår resa till Nya Zeeland, men knoppen har inte riktigt hunnit ifatt än :-)

Efter en månad på resande fot landade vi i Sverige igår.

24 timmar i luften i knökfulla flygplan, en tidsomställning på 12 timmar, och en årstidsomställning på ett halvår. Det känns!!!

MEN.....vi har haft det fantastiskt bra!

Vi utgick från Christchurch på Nya Zeelands sydö och har kört över 300 mil i vår campervan..... i vänster trafik!

Det kändes oroligt att åka iväg. Christchurch är ingen liten stad att tråckla sig ut ifrån och maken och jag fick hjälpas åt att tänka "håll vänster, håll vänster" :-)

Det gick bra, inga krockar! Vi upptäckte att det var ganska självklart hur vi skulle köra utom då vi skulle göra högersvängar......då fick man ta det lite easy och tänka till lite extra!

Vi har åkt från östkust till västkust, från söder till norr.

Det finns massor av "walkingtracks" av både enklare och mer avancerade sorter och vi har vandrat en hel del även om vi inte gått några extrem vandringar.

Det är jättesvårt att fånga det här otroligt vackra landskapet på bild.

Så spektakulärt och ändå på samma gång så "hemma" på något sätt.

Björkar och ekar samsades med enorma redwood och palmer. Tusenskönan blommade i skuggan medan agave bredde ut sig i solen. 

Bakom en bergstopp öppnade sig de mest magiska utsikterna och vi har kört slingriga serpentinvägar med stup på ena sidan och höga berg på den andra likväl som vi har blåst spikraka vägar genom "Farmlands" med mängder av kor, får, hjortar och lamadjur.

Vi valde att åka från mitten på februari till mitten av mars eftersom det är lite i slutet på turistsäsongen på Nya Zeeland och med facit i hand valde vi helt rätt. Vi har inte upplevt speciellt många gånger att vi har behövt trängas även om vi inte var ensamma om att fara omkring i en campervan. Det är ett väldigt vanligt sätt att turista på på Nya Zeeland :-)

Vi hade verkligen tur med vädret då vi nästan varje dag vaknade till klarblå himmel.

Det var sensommar, ungefär som augusti här hemma hos oss och så fascinerande med de starka kontrasterna i färgerna som gick från råggult till mörkaste grönt......och så detta turkosgröna vatten som fanns i många sjöar och älvar!

På östkusten var det inte ovanligt att man nästan trampade på sälar som låg och sov i den varma solen.....sååååå söta :-)

Fåglarna var heller inte speciellt skygga, men någon kiwifågel såg vi inte även om de är en symbol för Nya Zeeland. Fast de är nattaktiva så det kanske inte var så konstigt :-)

Nästa gång tänkte jag visa lite bilder från Christchurch som egentligen var den enda större staden vi vandrade gata upp och gata ner i. Det var dit vi flög via Dubai och Sydney.

Det är som att Christchurch har en historia före den stora jordbävningen i februari 2011, och en historia efter, och effekterna av den där jordbävningen är något som fortfarande syns väldigt tydligt.

Annars tänkte jag inte påtvinga er hela kavalkaden av de 400 bilder jag tagit på vår resa......även om jag skulle vilja för att det finns så mycket att visa och berätta :-)

Ses snart igen!

Kram

Birgitta