måndag 29 februari 2016

Tillbakablick

Tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut för ett år sedan.
Tänker på att livet är som en process som hela tiden går framåt även om man ibland tycker att det står still, eller till och med går bakåt :-)
För ett år sedan hade jag en egen inredningsbutik med allt vad det innebar av möten med kunder, planering, bokföring, uppackning av köpta varor och egen återbrukstillverkning.
Det var en rolig tid, en lärorik tid, en tid jag behövde för att utvecklas. Jag ångrar den absolut inte, men ganska få visste då, den här tiden för ett år sedan, att jag hade sagt upp kontraktet på butikslokalen och redan var på väg åt ett helt annat håll.
När jag startade Butik Vitt och Brett i juni 2012 skrev jag ett 3 årskontrakt på lokalen och gav mig den på att jag inte skulle ge upp under den tiden.
Jag anade att det inte skulle bli någon dans på rosor, mest eftersom jag vet att jag är en otålig person som vill ha förändring och frågan var om butiken skulle kunna ge mig den stimulans jag behövde i längden.
Många kom in i butiken och utbrast hänfört "Gu´va´roligt att ha en sån här butik med så mycket vackra saker!"
Ja, visst var det roligt, men allt har en framsida och en baksida :-)
 Jag älskade verkligen min lilla butik. Jag älskade mötet med kunderna och jag fick utlopp för min kreativitet, men jag älskade inte det kommersiella. Tyckte inte om att hela tiden medvetet, eller omedvetet, behöva tänka på att allt jag gjorde måste generera pengar i kassan! 
Så krasst är det ju.....för att kunna betala sina utgifter måste man ha inkomster! 
Utan att jag egentligen till en början riktigt förstod det själv tog jag beslutet att butiken inte var min slutdestination i livet redan ett år innan jag stängde den.
Sen kan jag tycka att saker och ting kan vara lite finurliga för jag brottades med känslan av att inte vilja ha butiken kvar samtidigt som jag inte heller ville ge upp den. Någonstans inom mig visste jag vad jag ville göra istället, men jag visste inte hur jag skulle få det att fungera.
Då klev "ödet" in och hjälpte mig med det :-)
Makens arbetsplats blev uppköpt av ett annat företag och de började med att banta personalstyrkan.
Hösten 2014 stod han utan jobb och gick från lön till arbetslöshetsersättning. Min butik bar knappt sina egna kostnader och gav mig inte någon lön. Jag såg ingen annan väg än att säga upp mitt lokalkontrakt och börja förbereda mig för en annan framtid.
Det kändes tråkigt då, när jag kände mig tvingad att ta det beslutet. Ändå kände jag mig trygg med att jag hade tid att fundera, tid till att hitta en lösning eller tänka om helt och hållet.
Maken fick nytt jobb redan efter några månader och jag skulle ha kunnat behålla butiken, men det var då inte längre något alternativ jag ville välja. Det kändes så tydligt att jag var klar där!
Jag visste att jag skulle sakna alla mina fina kunder, alla kontakter jag hade med människor varje dag....men det är nog det enda jag verkligen har saknat....förutom att jag till en början saknade en yrkes identitet, en tillhörighet i den sociala sfären. 
Jag tog klivet ut i en framtid där jag inte hade ett jobb att gå till och inget utstakat att göra som jag kunde presentera bara så där. Jag var liksom "bara på väg", följde strömmen, väntade på att det där "ödet" om igen skulle visa mig vägen framåt.
Befriande på ett sätt, men också frustrerande om man, som jag, vill se resultat på en gång!
Jag har fått förlika mig med att ibland händer saker och ting fort, ibland tar det lite längre tid.
Tååååålamod :-)

torsdag 25 februari 2016

Loppisfynd

I tisdags åkte jag en tur till min älskade mamma som bor utanför Katrineholm......och så ofta jag kan lockar jag med henne till Möbelmagasinet som har sååååå mycket fina saker av både loppiskaraktär och antika dyrgripar.
Varje gång jag åker dit tänker jag att jag måste komma ihåg att ta med mig kameran och visa er bilder därifrån, och den här gången hade jag kameran i väskan. 
Tog jag några kort?....nääää :-)
Jag blir så uppslukad av alla fina saker att jag totalt glömmer bort att fota. Jag till och med glömmer bort att jag faktiskt numera har en bra mobil som går att fota med!
Men jag kan fota det jag köpte med mig hem i alla fall :-)
Jag kommer sällan ut tomhänt från Möbelmagasinet, om det är så att jag verkligen har tid till att gå varv på varv och titta. Det brukar vara en enorm röra där med saker huller om buller, högt och lågt, men nu hade de organiserat sakerna så det fanns olika avdelningar med tema som exklusivt glas, antika föremål, 50, 60, 70-tals saker, sorterade böcker, allmogesaker m.m. Det gjorde det mycket lättare, och roligare, att titta....och att hitta!
På första rundan såg jag en så fin, bullig, vit porslinskanna. Länge tittade jag på det krusidulliga mönstret och tyckte jag kände igen det.
Kannan var billig, men jag har ju fått för vana att tänka till både en, två och tre gånger innan jag köper något numera. Det är ju liksom inte så att vi saknar saker i vårt hus, mer att vi snart saknar plats för alla saker :-)
Mamma och jag gick ett varv till och den där kannan verkligen ropade på mig "HALLÅÅÅÅÅ, du kan inte bara lämna mig kvar här!"
När jag lyfte ner den från hyllan kom jag på att jag hade några assietter hemma som jag köpt på loppis för många år sedan. Säkert därifrån jag kände igen mönstret.
Kannan fick följa med hem 
.....och när jag sen parade ihop assietterna och kannan såg jag att reliefmönstret är exakt likadant!
Assietterna är omärkta medan kannan är märkt med ett stort W, Wawel, Made in Poland, 1.
Med sirlig handstil står det också "Gun-Britt Bengtsson, Handmålad"
Kanske någon en gång i tiden hade tänkt att måla mönstret, men jag är jätteglad över att kannan fortfarande bara är vackert vit som i sitt ursprung.
Här fick romantikern i mig sitt lystmäte och min fantasi manar fram bilden av härligt somrig äppelpaj med vaniljsås serverad på, och i, det här vackra porslinet. Nu skulle jag bara behöva några assietter till ifall jag skulle vilja bjuda fler än 3 personer på god äppelpaj och vaniljsås......och då har jag ju en anledning till att slinka in på mina favorit loppisar framöver för att leta efter just det. 
Hihihi....vet inte riktigt hur jag ska klassa det beteendet. Smart eller dumt?! :-)

Ha en härligt solig torsdag!!!
Kram
Birgitta



måndag 22 februari 2016

Trädklättrare

När maken var liten älskade han att klättra i träd. Han sa då att den dag han inte längre kunde klättra i träd då skulle han vara gammal!
Tydligen är han inte tillräckligt gammal än för klättrar i träden, det gör han fortfarande även om det numera inte är för att sitta på de vajande grenarna och njuta av utsikten :-)
Ser ni honom där bland gråpäronträdets rassliga grenar?
Nu syns han lite bättre......trädklättraren med sin röda motorsåg.
I värsta snöyran i lördags fick vi för oss att nu var det dags att beskära det gigantiska gråpäronträd vi har utanför vårt hus.
Det planterades någon gång på 1930 talet och har växt sig enormt stort. Kronan var som en stor kandelaber med tjocka stammar som strävade rakt upp i skyn.
Vi får inga gråpäron att äta eftersom de dansar ner från hög höjd och blir förstörda då de träffar marken så vi tyckte det var dags för en rejäl beskärning.
Motorsågen tuggade sig lätt genom stammarna.....ända tills bensinen tog slut. Bara för maken att klättra ner utan att ha gjort färdigt sitt jobb.
Igår köpte vi ny bensin och motorsågen startade för att strax därefter bara lägga av. Maken hämtade servicekittet, skruvade isär, tittade, vred och vände, men sågen ville inte vara med. 
Maken gav upp, hämtade handkrafts sågen, klättrade upp i trädet igen och satte igång att såga.
Jag stod på sidan om och höll tummarna för att det bara var grenarna som skulle komma nerdansandes och inte maken!!
Jag drog en lättnadens suck när han var välbehållen nere på marken igen och päronträdet har nu fått en liiiiiite nättare kostym. 
Tidigt i morse packade maken bilen och for mot Malmö för att jobba där den här veckan. Kvar här hemma lämnade han lite jobb till sin älskade maka. Grenar stora som mindre träd och tuuuuuusentals smågrenar ligger spridda över en stor del av tomten så nu är det stökigt både inomhus OCH utomhus!!!
Håhåjaja :-)


fredag 19 februari 2016

Fredag!

Jag kände för att börja den här dagen med ett blogginlägg och gick ett varv i vårt hus för att hitta något fint att fota.
Visst har vi många fina saker.....men det som slog mig på min runda var frågan....Hur i sjutton kan det bli sååååå stökigt och skitigt i ett litet hus på 82 kvm med bara 2 inneboende personer?????!!!
Jag kan ju inte visa helhetsbilder så ni sätter morgonkaffet i halsen, därför får det bli några väl valda delar där jag strök av det värsta dammet först :-)
Förstår plötsligt varför jag kände för att blogga istället för det jag egentligen vet att jag borde göra.....röja, städa, tvätta, damma!
Jag vet också varför jag inte gör det.
Det känns helt meningslöst!!!!
Det är inte alls länge sedan jag tillbringade 2 hela dagar med att städa hela huset.
Jag plockade iordning, bäddade sängarna, dammade och dammsög och tyckte det kändes så bra att ha ordning (så gott det nu går med ett hus under ständig renovering).
Sen började maken gipsa väggarna i det blivande badrummet.....
Vi har inga dörrar att stänga in till det rummet för dörrkarmarna är inte fastskruvade. 
Rummet gränsar till alla rum på ovanvåningen OCH det öppna trapphuset till nedervåningen.
Ni som har renoverat vet att putsdamm inte stannar på den yta där man putsar.....den yr omkring precis ööööööver allt!!!
Det behövs ju heller inte bara en liten beskedlig hammare och några spikar för att renovera.
Näääää, här ska det in hela arsenalen av skruvdragare, 10 förpackningar med olika skruvar, både manuella sågar och eldrivna sådana, vinkelhakar, vattenpass, stegar......antar att jag inte behöver fortsätta.....ni kanske vet :-)
Vi kommer knappt fram i hallen på övervåningen där vi måste gå för att kunna lägga oss i våra egna sängar till natten!
Jag har ingen städmani, och jag vet att det går ganska fort att åtminstone åstadkomma viss ordning på ytan i fall någon plötsligt skulle ringa och säga "Vi kommer förbi en snabbis och hälsar på".
Ringer man inte före utan bara står utanför vår dörr och knackar på säger vi "Men vá roligt att se er! Här finns det sockor att ha på fötterna och så hoppas vi att ni inte har dammallergi!"

Ha en mysig fredag och en fin helg!
Kram
Birgitta

onsdag 17 februari 2016

HSP

Ibland kan jag få riktiga AHA upplevelser som verkligen förändrar mitt sätt att se på tillvaron!
Så var det då jag första gången kom i kontakt med uttrycket HSP personlighet.
HSP "Highly Sensitive Person"
 Jag har fått höra att jag överreagerar, att jag är för känslig, att jag borde "lugna ner mig".
Jag översköljs ofta av känslor och kan inte riktigt värja mig från allt som händer runt omkring mig.
En del människor är lugna som filbunkar i alla sammanhang. Jag går lätt i spinn för ingenting.
Jag kan ha tusen idéer och i perioder hålla många bollar i luften, för att sen ta totalt slut och bara vilja sitta i soffan i lugn och ro.
Jag är sällan en "lagom" person, mer av en "av och på" :-)

Jag har haft en trasslig uppväxttid.
Jag har haft mycket i mitt känslomässiga bagage som varit obearbetat och tyngt mig.
Jag har varit förvirrad i vem jag är och varför jag gör som jag gör.

När jag för 15 år sedan började bearbeta mina minnen och kunde börja lämna den smärtsamma dåtiden förändrades mycket i min tillvaro i grunden.
Jag ska inte säga att den till en början blev lättare, för jag gjorde det verkligen inte lätt för mig själv!....men jag har envist fortsatt att lära mig.... livet har fortsatt att lära mig :-)
Beteenden går att förändra, men vi ska inte behöva förändras i vår personlighet för att passa in i alla sammanhang utan mer hitta sammanhangen där vår personlighet passar in!
DET förstod jag när jag kom i kontakt med benämningen HSP.

På www.hspsverige.se kan man bl a läsa det här om HSP:

"HSP är inte en psykisk "bokstavsdiagnos" utan en beskrivning av hur vissa människor fungerar då de är lite känsligare än andra. En grov uppskattning säger att ca 15-20% av befolkningen beskrivs som högkänsliga. I Sverige alltså närmare 1,5 miljoner människor. I världen drygt 1 miljard!
Forskning visar att högkänslighet är en medfödd egenskap, ett personlighetsdrag på biologisk grund.
Känsligheten speglar, vad man tror, ett känsligare nervsystem hos vissa individer som leder till en viss överlevnadsstrategi.
Känsliga personer är mer medvetna om subtila nyansskillnader och detaljer och har en hjärna som bearbetar information på ett djupare plan än icke-känsliga och blir därför lättare överstimulerade när saker och ting blir för intensiva, komplexa eller kaotiska."
I hela mitt liv har jag känt mig annorlunda....som att jag inte riktigt platsat i en större social tillvaro.
Jag har känt mig ensam och jag har också ofta sökt ensamheten för att den har varit lättare att hantera än den sociala samvaron.
MEN.....när jag gjorde några tester på det här med HSP och insåg att jag fick full pott på det mesta tog jag till mig att, ja....jag är högkänslig, men att vara högkänslig behöver inte vara något negativt!
Jag måste bara lära mig att tolka mina reaktioner och lära mig att hantera dem bättre än jag gjort tidigare.
Det förändrar inte min personlighet.....bara mitt sätt att använda mig av min personlighet på bästa sätt :-)

KRAM
Birgitta








söndag 14 februari 2016

Omtanke

Jag har aldrig gjort någon stor grej av Alla hjärtans dag, som det ju är idag den 14/2, men tycker ändå det är mysigt att dagen finns som en extra påminnelse om att vi ska vara rädda om varandra.
Man får ju liksom göra precis så mycket, eller så lite, man själv vill av den här dagen och det är ju bra :-)
Under åren har jag några gånger köpt en blomma till mina nära och kära, eller gett en liten gåva bara för att visa att jag tänker på dem en dag som den här.
Jag har lagat middagar som jag lagt extra omsorg på, eller bakat något gott till fika, men det har lika ofta bara varit så att jag gett en varm kram, ett berömmande ord eller bara ringt ett samtal.
Det viktigaste är att jag gör det jag vill göra av den här dagen.....och att alla andra gör det också!
Så..... bara för att jag vill det så skickar jag här Alla hjärtans varma kramar till er allihop som kikar in här <3 
Även om jag bloggar mycket för att det blir som en dagbok för mig så är det klart att ni som läser och ibland kommenterar gör det ännu mer betydelsefullt!
Att få en kommentar eller två gör mig alltid lika glad. Det blir som en kontakt och inte bara en monolog, men även det ska göras för att man vill det, inte för att man känner att man måste :-)

<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
Ha en underbart fin dag idag!
Kram
Birgitta

torsdag 11 februari 2016

Skrapa, skrapa, skrapa

Är lite dagvill.
Maken har jobbat varannan dag och när han är hemma känns det som om det är helg fast det, som idag, bara är torsdag.
Det har också varit en massa roligheter den här veckan med små utflykter och sociala kontakter.....men däremellan har jag varit flitig för jag har gett mig den på att vår trappa upp till ovanvåningen nu ska befrias från alla lager färg och gammalt mattlim!
När vi flyttade hit var trappan täckt av en väldigt sliten och smutsig rödbrun heltäckningsmatta. Den rev vi ut och jag blev så glad då jag såg att det var en gammal furutrappa under.
Glad i hågen tog jag fram färgskrapan, satte i ett nytt blad och började skrapa, eller försökte skrapa, men skärpan i bladet försvann på nolltid och det fungerade väääääldigt dåligt!

Min mamma och hennes make kom och hjälpte mig en dag och vi lyckades bli klara med 2 trappsteg längst ner. Sen tog det tvärstopp och så har det stått i snart 2 år.
Tänkte det skulle finnas ett mirakelmedel som bara löste upp de här lagren så det gick fort o lätt att skrapa, men i färgaffären tittade de bara medlidsamt på mig då jag frågade och menade att det nog bara är att utrusta sig med tålamod och något bra att skrapa med.
Inte alls det svar jag ville ha, men vad ska jag göra annat än att göra precis så?!
Jag har upptäckt att det som fungerar bäst är en vass gammal morakniv och en morakniv med avbruten knivspets som fungerar som ett tunt stämjärn.
Underst sitter ett lager fernissa, sen ett lager blå linoljefärg som sitter som berget, sen en ljusgrön lackfärg och så mattlim med en tjock röd hinna bestående av underlaget från heltäckningsmattan.
Man får ta i som en tok för att ta sig genom lagren med den vassa morakniven och så skrapa med den avbrutna knivspetsen på trappstegens kanter och fronter.
Ibland sitter det löst, lossnar lätt en liten bit och jag hojtar jjjjiiiiipppppiiii. Det byts i nästa minut till att jag sliter mitt redan tunna hår för det lossar knappt alls och jag kommer bara en centimeter i taget!!!!
Trappan är bitvis skadad så det går tyvärr  inte att behålla den trären utan vi kommer att måla den framöver. Därför är det inte så noga med att få bort varenda liten färgskiftning. Tacksam för det lilla :-)
Jag är faktiskt imponerad över mig själv och min envishet just nu. Nedre delen av trappan är klar...
......bara resten kvar.
Usch det vrider sig i magen bara jag ser den här bilden!!
Funderar på att bjuda hem våra söner på god middag och säga att de inte får någon mat förrän de har skrapat minst ett trappsteg var :-).....men, men, en dag kommer det att vara klart och jag har lovat mig själv att ALDRIG mer skaffa mig ett sånt här arbete! 
Å andra sidan har jag också sagt att jag aldrig ska säga aldrig, man glömmer faktiskt ganska fort hur eländigt det ibland kan vara med renovering :-)

Kram till er alla!
Birgitta

söndag 7 februari 2016

Morgon-Rocky :-)

Våran Rocky älskar verkligen att boa in sig....förutom att han älskar sin husse.
När husse gör sina stretchövningar på morgnarna är Rocky gärna med och stretchar lite han också....eller så kryper han helt enkelt in under husse då det bildas en perfekt morgonrockskoja vid armhävningar eller då han drar ut ländryggs, rump och lårmuskler.
Gör det ju inte så lätt att gympa, men det struntar lilla taxen högaktningsfullt i :-)
Det kan duga att bli inlindad i morgonrocken om han inte får kura i sin koja....den doftar i alla fall husse....och husse är viktig för Rocky!
Det är ju han och husse som är ute och jagar tillsammans. Det är deras samspel som är viktigt för att Rockys jaktgener ska få utlopp och för att bytesdjuren ska kunna fällas.
I alla lägen följer han gärna med husse oavsett om det gäller jakt eller andra saker. 
Matte duger när husse inte är hemma. Någon måste ju bidra med mat och vatten i skålarna....och promenaderna förstås. Då går det bra med vem som helst :-)
Fast Rocky tycker det är mysigt att kura nära matte också....för det mesta är det ju han och jag som kamperar ihop under dagtid då husse jobbar. Då följer han med mig oavsett om jag åker på kundbesök, hälsar på vänner, gör andra ärenden eller bara är hemma.
Han är väldigt tillgiven och snäll, tålmodig och flexibel, hittar sin plats vid alla tillfällen och är en så självklar del av vår familj.
Snart fyller han 6 år och de vilda valp och ungdomsåren är ett minne blott. TACK för det!
Då skulle han hellre ha bitit hål i morgonrocken än legat så här lugnt och gosigt i den :-)
Valpar är oemotståndliga, bara sååååå söta, men den här hunden krävde en bestämd hand när han var liten. Det fanns inget elakt i honom, bara så otroligt mycket energi och bus så vi blev alldeles matta.
Lite svårt att förstå att det är samma hund som nu är så lugn och om inte direkt disciplinerat väluppfostrad så i alla fall ganska följsam.....och ett riktigt charmtroll :-)

Nu tittar solen in genom fönstren.
Jag ska fortsätta med det oändliga jobb som jag försöker se någon ljusning i....eller i alla fall komma någon vart med.....skrapa vår trappa till övervåningen fri från mattlim, lackfärg, oljefärg och fernissa.
Roligt?
Nääääää, inte ett dugg!!!.....men det spelar ingen roll, bara tänka på annat och göra.
Kräver inte mer än så :-)

KRAM
Birgitta

onsdag 3 februari 2016

Gammalt överlakan

I mina gömmor har jag ett gammalt monogrambroderat överlakan med en bred handvirkad spets.
Det är väl använt och så tunnslitet på mitten att det gått hål i tyget. 
När jag köpte det på loppis satt det en stor lapp över hålet som en förstärkning vilket jag tyckte var charmigt i sig. Påminner om att någon bemödat sig om att behålla lakanets funktion så länge som möjligt. Inget slit o släng där inte!
Jag köpte det inte för att använda som lakan utan föll bara för de vackert arbetade detaljerna och tänkte att jag en dag kan göra något annat av det.
Idag är det den dagen :-)
Nu när vi fått bort den där utbyggda garderobsdelen i gästrummet blev det mycket bättre med plats för att kunna sätta upp vackra gardiner. Utbyggnaden satt tidigare precis dikt an mot fönsterfodret och eftersom vi redan från början pratade om att ta bort den så har jag väntat med att sätta upp gardiner.

Ibland tycker jag det är så snyggt på bilder från hem med vackra fönster utan gardiner och med fullt ljusinsläpp, men jag har insett att jag vill ha det ombonade intryck som gardiner ger så nu är det dags att knåpa ihop en gardin där det här gamla överlakanet ska få bli gardinkappa. 
Tror att det kommer att bli bra!
Jag vill ha kappan så här.....med den breda spetsen neråt och så ska jag göra en specialvikning i överkanten och fästa på knytband som en extra detalj.
Ljuset kommer att silas vackert genom den gamla spetsen och så ska jag sy långa längder att ha hängandes på sidorna.
Tyvärr kommer monogrammet att bli upp och ner eftersom det är broderat så man ska se det från rätt håll då man ligger under täcket i sängen, men jag tror inte att man kommer att tänka på det.
Så.....fram med sax, måttband, nålar, symaskin och tråd
....här ska det sys en unik gardinkappa :-)

Ha en fin dag!
Kram
Birgitta