tisdag 31 mars 2015

Ett beslut

Jag är inte en person som kastar mig in i saker utan att tänka efter, men jag är heller inte en person som är rädd för att försöka.
Jag drivs ibland av en övertygelse som blir så stark att jag bara måste följa den!
När jag för snart 3 år sedan startade Butik Vitt och Brett hade jag ambitionen att skapa en kreativ butik med gammaldags atmosfär.
Jag ville blanda mitt eget hantverk av återvunnet material med noga utvalda inköpta saker och kuriosa.
Jag hade så många idéer jag längtade efter att få förverkliga!
Jag har haft 2 företag tidigare och vet att det inte bara är en dans på rosor att vara egen företagare så just den biten längtade jag egentligen inte alls efter, men om jag skulle få göra det jag verkligen ville göra var det enda vägen att gå.

Åren som gått har bjudit på mycket glädje, mycket kreativitet och många härliga möten.
En trogen kundkrets har hittat till butiken och det har också hela tiden kommit nya kunder som inspirerats och handlat.
Alla fina omdömen både jag och butiken fått har jag samlat i mitt inre och försökt ta fasta på då det varit lugnare perioder med för lite rörelse och för lite kundbesök i butiken, för såna perioder har också funnits! 
Jag vet att läget på butiken inte är det bästa.
Hallstahammar är en liten bruksort i skuggan av Västerås med dess stora shopping utbud, och butiken ligger i en källarlokal en tvärgata från centrum,
men när jag kom in där första gången kändes det som om det var precis den lokalen jag letat efter och hyran är rimlig.
Jag tänkte långsiktigt och även om ekonomin varit svajig har jag ändå trott på min idé och min butik.
Jag har jobbat på
......ända till förra sommaren då det hände saker som tvingade mig att börja fundera på om jag skulle fortsätta med butiken.
Jag åkte bergochdalbana både i tankar, känslor och humör.
Ena dagen upp
andra dagen ner.
Jag tappade kreativiteten, och hittade den igen.
Det tog en himla massa energi och jag var tvungen att komma fram till ett beslut.
Med 9 månaders uppsägningstid på butikens lokal behövde jag framförhållning
så jag sa upp kontraktet i september förra året och gav mig själv betänketid under månaderna jag hade framför mig.
November och december kom med massor av jobb, men jag fortsatte fundera.
Något hade börjat gro.
Något som funnits med mig länge, men som jag valt att inte fokusera på.
När jag gav mig tid till att lyssna i mitt inre märkte jag att jag längtade efter något helt annat än att tillverka, köpa och sälja saker.
Så en dag bestämde jag mig bara -
Jag är klar med Butik Vitt och Brett!
 Nu när jag tagit beslutet känns det så bra!
Jag har 3 månader på mig att tömma lokalen
senast sista juni ska jag stänga dörren för sista gången och lämna tillbaka nycklarna.
Många fina minnen tar jag med mig
men också ett litet pirr i magen inför framtiden :-)

Allt gott till er alla!
Kram
Birgitta













lördag 28 mars 2015

Symbolik

I morse kittlade solen mig i ansiktet så jag vaknade tidigt.
Jag lät då tankarna fara fritt och började fundera på det där med att ha en grund i sig själv, sina upplevelser och vad det skapar.
 Jag ser ofta saker och ting i inre bilder och nu såg jag ett garnnystan framför mig.
När jag nystar garn börjar jag alltid med att göra som en fast "klut" som jag sen lindar runt.
Nu såg jag det som att min personlighet finns i den där kluten.
Det är det som bildar min grund
Det som bildar mitt "jag".
Lagren som sen lindas är upplevelserna i mitt liv
det som bildar grunden för hur jag upplever mitt liv.
Här såg jag ett ljuvt rosa garnnystan framför mig.
Lagren av garn var lindade precis lagom hårt så de bildade det perfekt rundade garnnystanet.
Vackert var det!
Men så ändrades bilden.
Det vackra garnnystanet som borde ha varit mitt liv såg plötsligt ut som om en väldigt energisk katt hade satt klorna i det.
Det var alldeles tufsigt med utdragna garnändar, delade trådar, trasiga trådar
och genom hela den trassliga högen fanns det 2 strumpstickor instuckna
rakt genom den innersta kluten som bildar mitt "jag".
 
Det ljuva rosa garnnystanet som borde ha fått vara så där vackert förstördes
och ända in i mitt innersta "jag" stacks de där strumpstickorna
sårade mig, skadade mig.
MEN.....garnnystan går att nysta om!!!!
Strumpstickorna går att dra ut!!!

Genom att Inger hjälpte mig att förstå kunde jag med egen kraft dra ur strumpstickorna.
Jag hittade en fri garnände och med oändligt tålamod började jag trassla upp hela härvan tills garnet låg framför mig i en prydlig hög.
Den innersta kluten lämnade jag orörd.
Trots att hålen efter strumpstickorna fanns där ville jag inte nysta om mitt innersta "jag"
tror inte att man kan ändra på sin personlighet
bara på sitt beteende
på hur man agerar och reagerar.
Sakta men säkert lindar jag ett nytt nystan
lika ljuvt rosa som det första perfekta nystanet
men det här nystanet kommer för alltid att ha ihop knutna garnändar, lite trasiga trådar och kanske det aldrig blir så perfekt runt och fint som det perfekta nystanet
men garnet är det jag har, jag får inte ett nytt.
Garnet är mitt liv
kluten är mitt innersta jag
det kommer aldrig att förändras
men jag kan förändra min bild av mitt liv....av mitt garnnystan.
Jag kan nysta om!

En varm helgkram vill jag ge till er alla <3
Birgitta



torsdag 26 mars 2015

Vad är detta?

Jag har ett så fint litet verktyg som jag hittat i ett uthus på vår Dalagård.
Det är ca 12-13 cm långt och har ett vackert svarvat skaft i svartmålat trä, en nederdel i metall och ett huvud som en liten hammare
....men jag har ingen aning om vad det är för något. Vad ska det användas till?
Det ser ut som infällningar av ben i det lilla hammarhuvudet. Tyvärr har alla saker på vår gård under många år legat kallt och fuktigt under vintrarna så järn har börjat rosta och andra material blivit anfrätta av fukt.
Jag tror att det ligger i sitt originalfodral där det står "Diamants pour vitriers" och om jag söker på google translate översätts det till "Diamanter för glasmästare".
Det får mig ju att tänka på något slags skärverktyg för glas, men jag får inte ihop hur man skulle kunna skära glas med den här.
Om det är någon som vet vad det är för en manick skulle jag bli jätteglad över att få veta!

tisdag 24 mars 2015

Ensam är stark....eller?

Genom mina upplevelser och genom att det inte fanns någon jag kunde anförtro mig åt under min uppväxttid utvecklade jag en stor känsla av ensamhet och utanförskap.
Jag kände mig annorlunda
inte som en del av ett "vi"
utan mer som någon som stod på sidan om och iakttog utan att riktigt medverka.
När livet kändes för komplicerat längtade jag till en koja ute i skogen där jag kunde få vara ifred utan relationer jag inte klarade av att hantera.
Ändå ville jag ju inte vara ensam.
Jag ville ha en tillhörighet
ville hitta min plats i gemenskap
men många gånger kändes det så mycket lättare att bara vara själv.
Jag skaffade mig mottot "Ensam är stark".
När jag inte hade någon annan att tillgå fick jag lita till min egen kompetens
min egen styrka till att göra de rätta valen
men jag kände mig ensam
.........väldigt ensam!
Det var en överlevnadsstrategi som kanske skyddade mig under åren då jag verkligen var ensam och utlämnad, men det avskärmade mig också från andra människor 
skapade den där ensamheten jag inte ville känna eller ha!
Även när jag träffade min make, fick barn, vänner, arbetskamrater kunde jag känna mig ensam
precis som om jag levde inkapslad i mig själv utan förmåga att ordentligt kunna känna mig viktig.
Även då kunde jag ta fram mitt motto om att "Ensam är stark" utan att förstå att jag behövde byta strategi!
När jag nu tränar på att kunna gå rakryggad i livet
tränar på att vara ärlig och öppen med vem jag är har jag märkt att  styrkan faktiskt inte ligger i att alltid vara stark!
Jag måste kunna vara svag också
måste kunna be om hjälp!
Inger, som idag är en av mina närmaste vänner, säger att jag fortfarande är lite dålig på att be om hjälp
men jag känner mig inte längre ensam
gör mig inte längre ensam
så visst har jag gjort framsteg även om jag har saker kvar att jobba med :-)

Stor kram till er alla!
Birgitta


 

fredag 20 mars 2015

Personlighet

Det har funnits stunder då jag undrat om min personlighet hade varit annorlunda utan de upplevelser jag bär med mig.
Numera tror jag inte det, men mitt beteende hade säkert varit annorlunda.
Jag vet att jag har en inre styrka, en inre tro som alltid drivit mig.
En övertygelse om att jag faktiskt har ett stort värde
att mitt liv har en mening.
Idag kan jag se att den övertygelsen fanns där när jag var liten, men att jag blev förvirrad av det bemötande jag fick.
Jag har en stark tilltro till kärleken och jag har faktiskt aldrig haft svårt att kunna älska, däremot tappade jag ju bort tron på att jag var värd att få kärlek tillbaka.
Mitt beteende har präglats av rädsla.
Rädslan över att bli bedömd och bli bestraffad för min oduglighet.
Det var ju det han lärde mig, men det har funnits en dubbelhet i det där.
Min inre övertygelse sa mig att jag har ett värde, att jag inte var värd den behandling jag utsattes för.
Min inre övertygelse sa mig att jag var stark och att jag gjorde rätt.
Ändå straffades jag, och jag förstod inte varför.
Därför blev jag osäker, otrygg och rädd.
Gjorde jag rätt.....eller gjorde jag fel?
Jag vacklade i min tro på mig själv och min egen förmåga
och det är något jag fortfarande jobbar med att få tillbaka, tilliten till mig själv
Jag gör det genom att om och om igen utmana min egen rädsla 
för jag vet att jag egentligen kan så mycket mer än jag tror.
Livet har blivit så mycket jobbigare då jag varit tvungen att brottas med den där rädslan, men jag har inte sett att jag haft något annat val.
Under många år var jag ett offer som levde med hämnd, sorg och ilska inom mig
och jag gömde mig bakom rädslan, lät den begränsa mitt liv.
Det gör jag fortfarande då och då
men idag försöker jag tala om för mig själv att "det är okej att vara rädd, men låt inte rädslan bromsa dig!"
Jag vill ju inte vara ett offer utan en fri, levande människa.
Jag är inte där riktigt än, men det är mitt mål :-)

Önskar er alla goa bloggläsare som tittar in här en riktigt fin helg!
Kram till er!
Birgitta

torsdag 19 mars 2015

Att förlåta

 Jag kommer aldrig att få svar på frågan varför just jag drabbades.
Kommer aldrig att få veta vad och hur han tänkte, den där mannen.
Han var en sårad själ och han sårade i sin tur
den vetskapen får räcka för min del.
Han är borta nu
borta från mitt liv och också från sitt eget jordeliv.
Minnena kommer alltid att finnas kvar
men det är ok med minnen som inte längre får mitt hjärta att klappa av rädsla
eller mina ögon att tåras av sorg och smärta.

Kan man någonsin förlåta?
Idag säger jag att man måste förlåta.....för sin egen skull.
Jag var tvungen att förlåta.....för min egen skull.
Jag visste att han också led inom sig
att hans egna minnen emellanåt red honom som en mara.
Det är inget försvar för det han gjorde, bara en förklaring.
Det var inte lätt att förlåta.
Flera gånger trodde jag att jag hade förlåtit, men så länge frågan "Varför?" fanns kvar inom mig visste jag att jag ännu inte hade förlåtit.
Jag fick mangla igenom allt han gjort mot mig och även om det kan låta som om jag gick från klarhet till klarhet var det nog något av det tuffaste jag gjort.
Om jag bara hade kunnat känna och släppa hade det nog varit så mycket enklare än då jag hela tiden också ville veta "Varför?".
Det där logiska analyserandet hade jag önskat att jag kunnat skippa
men det ledde i alla fall till den stund då jag insåg att jag var tvungen att släppa rädslan, bitterheten och sorgen för att kunna börja leva utan kamp.
Han led ju inte av mina känslor
det var bara jag själv som led!
När jag accepterade att det som hänt har hänt och att jag aldrig kommer att få några fler svar än de jag redan hittat inom mig själv kunde jag förlåta.
Jag kan ju aldrig påverka det på något annat sätt.
Jag var tvungen att förlåta för min egen skull
och numera frågar jag inte "Varför?" ur det perspektivet :-)

onsdag 18 mars 2015

Insikt!

Inger behövde aldrig lägga upp någon agenda för vad vi skulle jobba med hon och jag.
Från mitt inre kom det obearbetade upp som syrebubblor ur djupet
färdiga att kännas av och få förståelse för.
Den fysiska misshandelns slag, luggningar och örfilar passerade jag snabbt.
Slagen kunde jag förstå
det jag inte förstod var hånet, nervärderandet och ignorerandet
- den psykiska misshandeln.
26 år efter att vi hade flyttat från den där mannen kunde jag fortfarande höra orden
- "Är du dum i huvudet?! Kan du ingenting?!"
- "Ingen kommer att vilja ha dig! Du kommer alltid att vara ensam!"
- "Titta på dig själv! Hur ser du ut egentligen?! Som en hora!!"
Jag hade blivit matad med allt det där tillräckligt många gånger för att till slut ta till mig det som en sanning!
Inger och jag kom till en punkt då jag skulle beskriva mitt eget värde.
Vad är det att ha ett värde?
Vad är det att vara värd något?
Jag kunde inte svara på det.
Som en inre bild såg jag en fjäril som febrilt fladdrade runt. Jag försökte få den att landa någonstans men den bara fortsatte att fladdra med snabba vingslag.
Med stigande frustration och tankemöda försökte jag förstå innebörden av orden
Vad är det att ha ett värde?
Hade jag inget värde?
Hade jag verkligen inget värde?!
Flera gånger malde frågan runt inom mig innan jag insåg svaret, accepterade svaret
Nej, jag hade inget värde.
När jag började gråta förstod jag hur långt in i min innersta självkänsla hans ord och handlingar hade nått!
Jag förstod också att den planta av förnedring som han hade sått hade jag fortsatt att vattna och vårda!
I min dåliga självkänsla låg bristen på tillit till mig själv och andra.
Därför kunde jag inte lita på att jag var älskad
kunde inte lita på att den jag var var bra nog.
Därför kände jag alltid att jag misslyckades.
Jag hörde ju orden!
Jag var dum i huvudet, kunde ingenting!
Varför skulle någon vilja vara med en sån som mig?
Utan att förstå det hade jag aldrig sett mig värd att få ha det så bra som jag hade det!
Oj, oj, oj....den insikten var som ett slag i huvudet av en stekpanna!
I alla år hade jag haft kärleken vid min sida utan att kunna känna mig älskad.
Jag hade älskat men inte kunnat känna mig värd den kärlek jag fick tillbaka.
Alla pusselbitar föll på plats.
Jag förstod varför jag hade avslutat min första långa relation och jag förstod att relationen med min make hade kunnat gå precis samma väg om inte han hade varit så otroligt envis med att stå kvar vid min sida!
Jag insåg också vilken enorm tur jag haft som fått så många underbara människor i min väg.
Om och om igen hade jag fått möjligheten att bli älskad.
Tänk att det skulle ta över 40 år för mig att förstå att jag var värd den kärleken!

tisdag 17 mars 2015

Svar på en fråga

 Jag fick en försiktig fråga om man klarar av att ha ett "normalt" sexliv efter att ha varit utsatt för sexuella övergrepp och jag anar att det inte bara är den här enda personen som undrar. Därför ska jag försöka mig på att ge ett svar här . 
Det är självklart väldigt individuellt, men om jag tar det ur mitt eget perspektiv så kan jag se att det har funnits viktiga avgörande saker som säkert har bidragit till att jag idag inte känner mig hämmad sexuellt.
Jag var väldigt försiktig med mina första relationer och kanske hade jag en omedveten styrka i mig själv där jag visste att jag inte skulle ge mig in i en sexuell relation förrän jag verkligen kände mig redo för det.
När jag gjorde det berättade jag först vad jag varit med om för att det kändes viktigt att göra det och jag hade turen att träffa en kille som förstod allvaret i det jag berättade.
Han pressade mig aldrig utan det var jag som fick bestämma takten och att få den respekten tror jag var väldigt viktigt för mig.
Att veta att jag blev respekterad gottgjorde på något sätt den brist på respekt jag blev utsatt för som barn.
Jag var rädd den första gången.
Jag hade ingen aning om hur jag skulle reagera, men jag var redo att ta reda på det och att då bli bemött med den mjukhet och ödmjukhet som jag blev gjorde att jag snarare ville känna mer än att jag blev avskräckt av det :-)
Kanske jag hade tur som mötte precis den rätta killen
eller så var det jag som gjorde det avgörande valet
eller så var det en kombination som bara blev så bra för mig.
I vilket fall som helst gäller det nog ändå att ha en medvetenhet om att sexuella övergrepp präglar djupt och att man måste respektera sig själv när man ger sig in i sexuella relationer.


 

måndag 16 mars 2015

Sammanhang

När jag närmade mig min 40 årsdag var det som om alla lagrade känslor och minnen började pysa ut.
Hur jag än försökte fortsätta leva mitt vanliga liv med familj, jobb, hus, vänner och fritidsintressen var det som att både kropp och själ verkligen började skrika efter att jag skulle förstå!
Mitt leende yttre hotade att krackelera och jag kämpade med näbbar och klor för att behålla den fasad jag skaffat mig.
För vem var jag utan den?!
Med social fobi, allergi, smärtor i axlar och nacke, problem med urinblåsa och en inre rädsla och sorg som hotade att övermanna mig blev livet en pina.
Varje dag jag vaknade med ångest fick jag använda all min energi åt att ändå försöka vara en bra mamma, fru, anställd, dotter, vän och medmänniska och trots att jag kämpade så kände jag mig ändå alltid otillräcklig!
Jag träffade flera personer som uppmanade mig att ta itu med mitt inre, men jag visste inte hur jag skulle kunna göra det.
Jag visste vad jag varit med om, men trodde att jag hade klarat mig bra, trodde att jag hade förlåtit och gått vidare.
Jag kopplade inte ihop det med mina problem.
 Inte förrän 2001 då jag var 42 år och träffade Inger.
Inger som då arbetade som qi gong instruktör och reikimaster och skulle bli den person jag öppnade mig så totalt för och som skulle bli den som vägledde mig in i mig själv så jag fick svaret på min stora fråga
VARFÖR???!!!!
Det var hon som fick mig att förstå att det som hände Dagen D aldrig var mitt fel.
Trots att jag med min vuxna logik förstod att det aldrig varit mitt fel upptäckte jag att det var en sak att förstå det logiskt som vuxen, men inom mig bar jag det lilla rädda barnets oförståelse inför det som hände.
Jag var 6 år.
Jag visste ingenting om vuxna människors sexuella drifter och visste inget annat än att mannen, som jag såg som min pappa, hade skrämt mig enormt och gjort mig väldigt illa.
Det var det som fanns lagrat där i botten av mig själv och genom att öppna mig för mitt lilla inre barns känslor kunde jag också förstå skillnaden på logiken och de lagrade minnena.
Jag kunde i djupet förstå vad det hade skapat inom mig och upptäckte att jag aldrig hade förlåtit, jag bara trodde att jag hade förlåtit!
Jag satte ord på alla känslor jag kände den där Dagen D.
Jag upplevde dem med all min inre smärta.
Jag grät, skrek och förbannade ända tills allting bara släppte och jag kunde komma till ro med att det faktiskt aldrig hade varit mitt fel trots att jag la på mig så mycket skuld den där dagen.
Jag hade aldrig kunnat springa därifrån
hade inte kunnat slingra mig fri.
När han trängde in i mig och jag skrek la han sin stora hand över mitt lilla ansikte och jag trodde jag skulle dö
att han skulle kväva mig.
Det var hemskt, något ett barn aldrig ska behöva uppleva, något som ingen ska behöva uppleva!!!!
Jag la tillbaka skulden där den hör hemma, på honom, och med det kunde jag lämna det obearbetade från den där Dagen D.

Jag fick många svar, men frågan VARFÖR?! fanns kvar.
Händelserna från Dagen D var inte det enda som hade påverkat mig!

fredag 13 mars 2015

Ett "vanligt" inlägg

Bäst att göra ett "vanligt" inlägg så ni inte tror att jag totalt har fastnat i allt elände från min uppväxttid :-)
Det har jag definitivt inte gjort! Utanför bloggen rullar livet på precis som vanligt med spännande saker, vardagliga saker, roliga saker och lite mindre roliga saker, så som tillvaron är när det är som "vanligt".

Jag har fått frågan varför jag lägger ut allt det här om min uppväxttid.
Frågan ställdes inte på något nedlåtande sätt utan bara utifrån nyfikenhet på hur jag tänker.
Det är inte helt lätt att svara på, men jag försöker att lära mig att leva mer utifrån känsla och lite mindre utifrån "Vad ska andra tycka?!".
Klart att man inte måste göra det på ett så utlämnande sätt som jag gör, om det nu är utlämnande....jag vet inte, men det känns som att jag vill berätta på det här sättet och då gör jag det.
Det känns på något sätt också som att jag gör det definitiva avslutet, som att jag aldrig mer kommer att grotta ner mig i allt det som hände för att jag är klar med det.
Jag kommer givetvis att använda mig av det som en erfarenhet, för det har gjort mig till den person jag är idag, men jag vill poängtera att jag inte längre sitter fast i det förflutna!
Genom att försöka skriva strukturerat har jag också varit tvungen att tänka till.....i vilken ordning kom allting och vad var det som präglade mig mest....och vad var det som gjorde att jag till slut kunde börja förstå mitt eget beteende...och kunde börja förändra.
Jag har upptäckt att det definitivt inte är en självklarhet att man har lagt ledsamma händelser bakom sig, fast man tror att man har gjort det.....och det ska nästa inlägg handla om.
Hoppas du inte har ledsnat utan vill fortsätta följa mig på min väg :-)

Fredagsmys till er alla <3
Birgitta

torsdag 12 mars 2015

Kärleken

Jag hamnade i en depression.
Från att ha levt i en tillvaro med känslor snurrandes som tvätt i en torktumlare blev jag nu bara trött, så förlamande trött.
På ren envishet tog jag mig ändå till skolan, läste mina läxor och pluggade till mina prov.
Utöver det ville jag bara ligga raklång i sängen och göra ingenting!
Jag gjorde slut med killen som hela tiden stått vid min sida.
Även om han vägrade släppa taget om mig avvisade jag honom om och om igen.
Jag orkade inte med närheten
kunde inte förklara varför
 ville bara vara ifred.
Jag gick in i ett viloläge jag antagligen behövde för att hitta kraften till att kunna gå vidare
och kraften kom tillbaka.
Sakta men säkert började vardagen fungera igen.
Jag hittade tillbaka till samhörigheten med pojkvännen, men vår relation var som en berg och dalbana.
Toppar av lycka växlade med djupa dalar av hopplöshet.
Jag gjorde slut
och gick tillbaka
startade ändlösa diskussioner, anklagade honom för att inte älska mig, sårade fast jag inte ville såra.
 Jag kände ofta att det var jag som gjorde fel
men jag fattade inte varför jag gjorde som jag gjorde.
Det var som om jag gick in för att rasera istället för att bevara
som om jag tackade nej till den kärlek jag hade fast det var kärlek jag ville ha.
Det fungerade inte i längden.
Efter 6 år avslutade vi vår relation men han kommer för alltid att ha en egen liten plats i mitt hjärta för allt han gav mig under åren då mitt liv stormade som mest <3
17:e september 1982 träffade jag mannen i mitt liv
mannen jag fortfarande lever tillsammans med.
Mannen vars ärlighet och känslighet jag föll för som en fura :-)
Han satsade allt på vårt förhållande och jag var så otroligt lycklig samtidigt som jag undrade om han skulle orka med mig i längden.
Jag hade mitt tidigare förhållande i färskt minne.
 
Jag älskade och oroade mig om vartannat.
Var i sjunde himlen när allt var bra och i de djupaste hålorna när det trasslade.
Inom ett år startade jag samma diskussioner som jag gjort i mitt tidigare förhållande.
Jag ifrågasatte, anklagade, drog mig undan.
Älskade med hela mitt hjärta och tvivlade med samma intensitet.
Ibland blev allt en enda soppa och jag blev arg på mig själv för att jag gjorde vår relation så mycket mer komplicerad än den hade behövt vara.
Jag visste att jag gjorde fel
men varför jag gjorde fel visste jag inte.
 2001 var ett väldigt speciellt år för mig
- för oss.
Det var året då jag träffade människorna som blev avgörande för att jag skulle våga öppna dörren till mitt inre på vid gavel.
De hjälpte mig till förståelse, acceptans och den förlåtelse som var nödvändig för mig
- som var nödvändig för oss!

tisdag 10 mars 2015

Hopp

När jag satt där med kniven mot min handled, kände ångesten och all min inre förtvivlan 
insåg jag att jag aldrig skulle kunna skära mig själv. 
Jag ville inte dö! 
Jag ville verkligen leva, men visste inte hur jag skulle klara av att fortsätta leva i den verklighet jag hade!
När gråten tog överhand bad jag högt om hjälp.
Snälla någon - hjälp mig!!!
Så ensam jag var då.
Jag hade aldrig berättat för någon hur jag hade det,
ingen kände till hela sanningen.
Tänk om någon hade frågat
tänk om jag hade kunnat berätta,
men ingen frågade och jag behöll mina hemligheter för mig själv.
Ända tills jag var 16 år
då kom den förändring jag bett om!
Jag träffade en 1 år äldre kille som hade förmågan att verkligen älska mig för den jag var.
Både han och hela hans familj stod bakom mig då jag började kämpa för min frihet.
Till min hjälp hade jag också en underbar skolkurator som ställde upp både på sin arbetstid och vid ett tillfälle också på sin fritid.
Min älskade mammas ork tog slut.
Vi hade båda under så många år levt under hot, våld och rädsla.
Även om vi aldrig hade haft den nära relation jag hade önskat
blev jag riktigt rädd när jag såg hur hon bröts ner bit för bit ända tills hon hamnade på psyk.
 Genom stöd och hjälp därifrån fick hon styrkan att ta sig ur sin relation.
Hon skaffade ett eget boende och vi flyttade
bara hon och jag.
Åh vad jag hade sett fram emot den där dagen
då vi kunde stänga vår egen dörr om oss
då vi kunde rå oss själva
då vi slapp bli förödmjukade och slapp vara rädda!
Jag hade förväntat mig att jag skulle känna mig lättad
att jag skulle känna mig fri.
Jag hade inte förväntat mig den tomhet som kom istället.
Jag hade trott att jag nu för alltid skulle slippa den där mannen
att det som varit var något jag lämnade bakom mig.
Och så var det ju.....rent praktiskt
men då hade jag ännu inte insett hur djupt han hade skadat mig
hur djupt hans förnedrande ord och handlingar hade rotat sig inom mig.