Det har funnits stunder då jag undrat om min personlighet hade varit annorlunda utan de upplevelser jag bär med mig.
Numera tror jag inte det, men mitt beteende hade säkert varit annorlunda.
Jag vet att jag har en inre styrka, en inre tro som alltid drivit mig.
En övertygelse om att jag faktiskt har ett stort värde
att mitt liv har en mening.
Idag kan jag se att den övertygelsen fanns där när jag var liten, men att jag blev förvirrad av det bemötande jag fick.
Jag har en stark tilltro till kärleken och jag har faktiskt aldrig haft svårt att kunna älska, däremot tappade jag ju bort tron på att jag var värd att få kärlek tillbaka.
Mitt beteende har präglats av rädsla.
Rädslan över att bli bedömd och bli bestraffad för min oduglighet.
Det var ju det han lärde mig, men det har funnits en dubbelhet i det där.
Min inre övertygelse sa mig att jag har ett värde, att jag inte var värd den behandling jag utsattes för.
Min inre övertygelse sa mig att jag var stark och att jag gjorde rätt.
Ändå straffades jag, och jag förstod inte varför.
Därför blev jag osäker, otrygg och rädd.
Gjorde jag rätt.....eller gjorde jag fel?
Jag vacklade i min tro på mig själv och min egen förmåga
och det är något jag fortfarande jobbar med att få tillbaka, tilliten till mig själv
Jag gör det genom att om och om igen utmana min egen rädsla
för jag vet att jag egentligen kan så mycket mer än jag tror.
Livet har blivit så mycket jobbigare då jag varit tvungen att brottas med den där rädslan, men jag har inte sett att jag haft något annat val.
Under många år var jag ett offer som levde med hämnd, sorg och ilska inom mig
och jag gömde mig bakom rädslan, lät den begränsa mitt liv.
Det gör jag fortfarande då och då
men idag försöker jag tala om för mig själv att "det är okej att vara rädd, men låt inte rädslan bromsa dig!"
Jag vill ju inte vara ett offer utan en fri, levande människa.
Jag är inte där riktigt än, men det är mitt mål :-)
Önskar er alla goa bloggläsare som tittar in här en riktigt fin helg!
Kram till er!
Birgitta
Det blir inte mycket till att kommentera på dina inlägg, vet inte riktigt vad man ska säga, man läser och förundras hur människor kan behandla andra så illa, Jag tror nog att den mannen måste ha mått riktigt bedrövligt uselt, behövde då få andra att må lika uselt, inte för att jag kan förstå vad det hjälper, men ibland har man förstått det på andra människor som nästan verkar genom-elaka, de mår skit rent ut sagt, måste då tillintetgöra de andra "fina" på något sätt...ledsamt och hemskt hur en person kan förstöra ett nästan ett helt liv.
SvaraRaderaNu har vi inget vidare väder här, men jag hoppas att du får en fin helg, själva ska vi besöka den stora loppisen på ABB-Arena på söndag, det ska bli kul :)
Helena......det räcker så bra med att bara få några kommentarer då och då. Precis så som raderna du lämnat nu!
RaderaJag förstår att det kan vara svårt att bemöta det jag skriver. I och för sig skulle jag ljuga om jag sa att inte kommentarer betyder något för jag blir såååå glad då jag ser att det finns en kommentar att läsa :-) Men jag har ett syfte med det jag skriver och för att komma dit jag vill kändes det nödvändigt att börja med min bakgrund även om jag förstår att det kan vara tungt att läsa och svårt att bemöta.
Det snöar ute....men enligt prognoserna ska det ju inte bli något tjockt snötäcke så det får gå :-) Så kul att gå på storloppis! Jag skulle behöva ordna loppis själv, får INTE besöka ett enda loppis, men hoppas att du hittar något roligt!
Kram till dig!
Birgitta
Jag läser Din berättelse om en otroligt stark kvinna som vågar berätta och som nu står upp för sig själv! Dina ord fastnar i såväl själ som hjärta och vi är många läsare som beundrar dig. Sänder Dig en en varm vårkram med tillönskan om en härlig helg:)
SvaraRaderaSkorpan
Jag ska villigt erkänna att det var med viss vånda jag började skriva om allt det här, men så tänkte jag "Va' sjutton.....det är inte jag som ska skämmas!" Hur man än vrider och vänder på det så är det ändå ett faktum att jag har burit mycket skam och skuld över det som hände, men det är också helt sant det du skriver att jag genom att berätta står upp för mig själv! Det har med det där att vara sann och ärlig, som jag skrev om i inlägget "Nya vägar" i februari, att göra. Det kändes nödvändigt att berätta för att kunna bli mer sann och ärlig både mot mig själv och mot andra....och din kommentar placerar jag ända in i min innersta självkänsla. Där ska den få gro och växa :-)
RaderaKram till dig Skorpan!
Birgitta
Du är så ärlig och just därför har du kommit så långt. Jag tror att det som begränsar livet är rollen som offer, men det måste också få ta sin tid att läka ut. Och vet du, jag är också på väg och har det som ett mål, att få vara fri och välja livet. Jag kämpar och får ofta påminna mig själv. Nästa gång ska jag tänka att vi i alla fall är två som av olika skäl kämpar på mot våra mål, det ger mig en viss styrka.
SvaraRaderaHjärtekram till Dig!
/Cia
Åh Cia.....vi är många fler som kämpar mot samma mål <3 Jag har lärt mig en del om mig själv och om hur jag bör hantera mitt liv, men de kunskaperna skulle jag aldrig ha fått utan mänskliga relationer. Även om relationer kan såra kan de också ge kärlek. Jag är såååå glad att du finns här, och att jag får ta del av din dag genom din blogg, att jag på något sätt får ha en gemenskap med dig så här!
RaderaAllt gott till dig och många kramar!
Birgitta