Jag kan inte minnas att jag var speciellt mörkrädd när jag växte upp
men redan första natten i min egna lilla lägenhet, som jag flyttade till då jag var 18 år, höll jag på att skrämma livet ur mig själv då det blev mörkt och jag skulle försöka sova.
Jag hade verkligen längtat efter att få rå mig själv
få inreda och ha mitt alldeles egna kryp in.
Att jag skulle få sällskap av en förlamande mörkrädsla hade jag inte alls räknat med!
Jag flyttade in i lägenheten på hösten och redan då det började mörkna utanför fönstren den där första ensamma kvällen märkte jag av den krypande oron.
Jag letade igenom hela lägenheten för att försäkra mig om att det verkligen bara var jag som var där, ändå vågade jag inte släcka sänglampan och stänga mina ögon när jag skulle sova för tänk om det ändå fanns något där som jag då inte skulle kunna se!
Jag försökte prata förnuft med mig själv, släckte lampan, stängde ögonen
.......och for upp med panik och tände lampan igen!
När jag väl somnade av ren utmattning drömde jag att det kom ut ett par grova håriga armar med stora händer ur väggen bakom min säng.
Händerna sträckte sig mot min hals, omslöt den och jag försökte desperat att skrika utan att ett enda ljud kom ut ur min mun!
Snacka om mardröm!!!
Jag vaknade helt vettskrämd, for upp ur sängen med ett hjärta som slog så hårt att det susade i öronen.
Med flera lampor tända satt jag sen i soffan tills det började ljusna ute.
Efter den natten försökte jag se till att jag var ensam så lite som möjligt och de nätter jag ändå var ensam satt jag ofta uppe och läste, pysslade eller tittade på tv och somnade inte förrän morgonen började gry.
Mörkrädslan har kommit och gått genom åren.
Jag har sällan varit ensam då jag haft min lilla familj omkring mig och jag har försökt fokusera på att mitt hem ska vara min borg de gånger jag ändå varit ensam
......ibland har det fungerat, ibland inte.
Idag är jag trött för maken jobbar just nu i Malmö och med 6 timmars resväg åker han ju inte så lätt hem till en mörkrädd liten fru då hon inte kan sova.
Vårt lilla röda hus är ett så lugnt hus.
Rent energimässigt upplever även andra att det är så lugnt hemma hos oss och jag känner mig trygg.....ända tills mörkret faller.
Jag bestämde mig i måndags för att jag skulle sova i min egen säng på övervåningen, men när jag skulle gå och lägga mig ville jag inte ens gå uppför trappan. Det slutade med att jag bäddade i soffan på nedervåningen.
I normala fall sover vår taxherre ensam i soffan på nätterna......eller så sover han i min favoritfåtölj som står bredvid. Han har aldrig gått upp till övervåningen eftersom trappan är så brant och vi tycker det är bra att han inte gör det.
I måndags kväll tittade han förundrat på när jag bäddade i soffan och när jag var klar hoppade han glatt upp där och kurade ihop sig.
Jag tänkte han skulle sova i fåtöljen, men han väljer att ligga nära, nära sin matte och även om det är såååå mysigt med en snusande hund alldeles intill sig när man är mörkrädd så blir det inte den där ostörda sömn jag behöver för att vakna pigg och utvilad.....men, men hellre en gosig liten tax i min närhet och lite sömn än en mörkrädsla som får mig att sitta uppe hela natten.
Förr eller senare blir jag sådär totalt genomtrött så jag sover utan att störas av vare sig liten tax eller mörker.
Kanske det blir så den här natten. Hoppas det :-)
Vårkramar
Birgitta