Tillbakablick

Tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut för ett år sedan.

Tänker på att livet är som en process som hela tiden går framåt även om man ibland tycker att det står still, eller till och med går bakåt :-)

För ett år sedan hade jag en egen inredningsbutik med allt vad det innebar av möten med kunder, planering, bokföring, uppackning av köpta varor och egen återbrukstillverkning.

Det var en rolig tid, en lärorik tid, en tid jag behövde för att utvecklas. Jag ångrar den absolut inte, men ganska få visste då, den här tiden för ett år sedan, att jag hade sagt upp kontraktet på butikslokalen och redan var på väg åt ett helt annat håll.

När jag startade Butik Vitt och Brett i juni 2012 skrev jag ett 3 årskontrakt på lokalen och gav mig den på att jag inte skulle ge upp under den tiden.

Jag anade att det inte skulle bli någon dans på rosor, mest eftersom jag vet att jag är en otålig person som vill ha förändring och frågan var om butiken skulle kunna ge mig den stimulans jag behövde i längden.

Många kom in i butiken och utbrast hänfört "Gu´va´roligt att ha en sån här butik med så mycket vackra saker!"

Ja, visst var det roligt, men allt har en framsida och en baksida :-)

 Jag älskade verkligen min lilla butik. Jag älskade mötet med kunderna och jag fick utlopp för min kreativitet, men jag älskade inte det kommersiella. Tyckte inte om att hela tiden medvetet, eller omedvetet, behöva tänka på att allt jag gjorde måste generera pengar i kassan! 

Så krasst är det ju.....för att kunna betala sina utgifter måste man ha inkomster! 

Utan att jag egentligen till en början riktigt förstod det själv tog jag beslutet att butiken inte var min slutdestination i livet redan ett år innan jag stängde den.

Sen kan jag tycka att saker och ting kan vara lite finurliga för jag brottades med känslan av att inte vilja ha butiken kvar samtidigt som jag inte heller ville ge upp den. Någonstans inom mig visste jag vad jag ville göra istället, men jag visste inte hur jag skulle få det att fungera.

Då klev "ödet" in och hjälpte mig med det :-)

Makens arbetsplats blev uppköpt av ett annat företag och de började med att banta personalstyrkan.

Hösten 2014 stod han utan jobb och gick från lön till arbetslöshetsersättning. Min butik bar knappt sina egna kostnader och gav mig inte någon lön. Jag såg ingen annan väg än att säga upp mitt lokalkontrakt och börja förbereda mig för en annan framtid.

Det kändes tråkigt då, när jag kände mig tvingad att ta det beslutet. Ändå kände jag mig trygg med att jag hade tid att fundera, tid till att hitta en lösning eller tänka om helt och hållet.

Maken fick nytt jobb redan efter några månader och jag skulle ha kunnat behålla butiken, men det var då inte längre något alternativ jag ville välja. Det kändes så tydligt att jag var klar där!

Jag visste att jag skulle sakna alla mina fina kunder, alla kontakter jag hade med människor varje dag....men det är nog det enda jag verkligen har saknat....förutom att jag till en början saknade en yrkes identitet, en tillhörighet i den sociala sfären. 

Jag tog klivet ut i en framtid där jag inte hade ett jobb att gå till och inget utstakat att göra som jag kunde presentera bara så där. Jag var liksom "bara på väg", följde strömmen, väntade på att det där "ödet" om igen skulle visa mig vägen framåt.

Befriande på ett sätt, men också frustrerande om man, som jag, vill se resultat på en gång!

Jag har fått förlika mig med att ibland händer saker och ting fort, ibland tar det lite längre tid.

Tååååålamod :-)