Än en gång har jag varit till min vän och plockat av hennes vackra dahlior.
Förra gången dekorerade jag sonens lägenhet med en bukett på vardagsrumsbordet inför visning och den här gången band jag en bukett som en sista hälsning till Lasse som varit en kär granne till oss i över 40 år
Vi var på hans begravning igår i Kolbäcks kyrka.
En strålande vacker höstdag och en så fin ceremoni med en präst som pratade så naturligt om livet, om minnen och om döden
Lasse blev 89 år och hans Anita som han delat 60 år med dog för drygt 2 år sedan.
Nu står deras hus tomt, väntandes på att tömmas, säljas och bli någon annans framtidsdröm och glädje.
Det känns konstigt när människor som funnits omkring oss så länge plötsligt inte finns där längre. Konstigt att tänka att det nu bara finns minnen kvar.
Våra dubbla vitsippor kommer från deras trädgård, liksom den vackra Plena rosen "Finlands vita ros" och "Madame Plantier" rosen. Därifrån kommer också mossflox, vintergäck och lavendel.
De var såna där grannar som man aldrig behövde tveka inför att ta med en kopp och fråga om de hade strösocker när jag skulle göra saft och missat att köpa socker så det räckte, eller om vi behövde låna en häcksax, en lite högre stege, eller något verktyg som fattats när vi fixat med våra projekt.
Det var aldrig något problem att låna något och i gengäld röjde maken utkanterna på deras tomt med röjsågen när han ändå körde vår del. Jag plockade jordgubbar, päron och vindruvor och frågade om de ville ha. Vi kunde ta ett glas vin tillsammans en vacker sommardag, eller en spontanfika "bara för att".
De är saknade, det känns tomt, men ändå så tacksamt att vi i alla år haft så fina grannar både i dem och i Olle och Gun som bodde i det hus som vi nu bor i.
Vårt område är inne i ett generationsskifte. I husen där det bott äldre personer flyttar det nu in barnfamiljer och så var det när vi flyttade hit också.
Det bodde inte en enda småbarnfamilj på gatorna runt vårt hus förrän 1987 när vi fick vårt första barn, men då både föddes det barn och flyttade in barnfamiljer så det plötsligt fanns massor av barn.
Efter drygt 40 år här i Strömsholm tillhör vi nu de där "äldre" som kan berätta om tider som varit, precis som vi fick höra berättelser av de äldre om hur det varit här många år innan vi flyttade hit.
Tiden står inte still och allt förändras sakta men säkert
Önskar just dig som tittar in här en fin lördag kväll 💖
Kram
Birgitta