Corona

Så var det då detta corona virus som påverkar oss alla på ett eller annat sätt.

Några veckor innan vi skulle åka fick jag en del frågor om vi inte var rädda för corona viruset när vi nu skulle ut i världen och resa......men nej.....vi var inte rädda.

Det fanns då fortfarande bara i Kina även om enstaka fall utanför Kina började dyka upp precis då vi skulle iväg, men så klart var vi medvetna om det!

Det fanns inga fall i Sverige då vi åkte, men på varje ny incheckning i Dubai och i Sydney fick vi frågan om vi hade varit i Kina under de senaste 30 dagarna.....det hade vi ju inte.

På den längsta flygningen mellan Dubai och Sydney då vi var i luften 13,5 timme hade vi en pojke bakom oss som hostade hela tiden. När det var som värst räknade jag att det gick ca 30 sekunder mellan hans hostattacker. Det kändes givetvis inte alls ok, men vad skulle vi göra?

Under våra fyra veckor på Nya Zeelands sydö kunde vi heller inte undvika att ta del av rapporterna som strömmade in om nya corona fall i världen.

Sista veckan kom de första smittade personerna på Nya Zeelands nordö och de styrande bestämde snabbt att inkommande resenärer skulle sättas i 14 dagars karantän innan de fick vistas ute i samhället.

Det kändes som om corona viruset nafsade oss i hälarna!

Jag blev orolig för vår hemresa. 

Det ena landet efter det andra stängde sina gränser och jag var rädd för att vi skulle bli sjuka och inte kunna ta oss hem.

Så klart påverkade det oss även om vi försökte att ändå njuta maximalt av våra sista dagar då vi lämnade tillbaka vår camper van och åter igen bodde några dagar på hotell i Christchurch.

Under flygningen var det ett evigt hostande, nysande och snörvlande. Vi spritade händerna och försökte hålla oss på våra platser. Jag märkte att jag höll andan när jag skulle gå förbi folk på min väg till toaletterna :-)

I Dubai hade stora delar av flygplatsen stängts av och inkommande resenärer föstes som boskap in i avgränsade led där alla tempades med laser.

Hjärtat slog och även om jag kände mig frisk skenade tankarna iväg.

Vi fick fortsätta vår sista etapp till Stockholm och landade på ett ganska öde Arlanda där vi fick en lapp i vår hand med instruktioner från Folkhälsomyndigheten om hur vi ska agera vid sjukdoms symtom.

Vi andades lättade ut när vi satt på en så gott som tom flygbuss på väg mot Västerås......äntligen var vi nästan HEMMA!

Nu har vi satt oss själva i frivillig karantän för att inte riskera att vi bär på smitta som ska drabba någon annan, men jag saknar så att få krama om våra söner, min mamma och mina vänner!!!

Dagarna går så sakta trots att vi går långpromenader varje dag och fortsätter där vi slutade med vårt hus som var i hyfsad ordning efter vår gästrumsrenovering, men ändå kräver fortsatt rensning och städning.

Det finns saker att göra, men den här självvalda isoleringen tär och jag längtar efter den "vanliga" vardagen!!!

Vår lilla hund får vara kvar hos min mamma och hennes make lite till och vi får anpassa oss till den nya verklighet vi alla lever i just nu.

Det är så det är och vi får göra det bästa av det. Det här kommer inte att vara i all evighet, men jag tror det kommer att sätta djupa spår under lång tid framöver. Det påverkar ju inte bara oss som individer utan hela det samhälle vi byggt upp.

Nä.....dags att fånga dagen <3

Jag ska fortsätta städa kattvinden jag tömde på alla saker igår. Det låg som en tjock grå hinna av spackeldamm över allting då vi åkte till Nya Zeeland. 

Utrymmet gränsar till det nyrenoverade gästrummet och jag bara stängde dörren dit in innan vi åkte. Tänkte att det där får jag ta sen.....när vi kommer hem.....och det är ju nu det :-)

Varm och hjärtlig kram till er alla!

Birgitta