Självrespekt

Uppe med tuppen så det finns tid för ett blogginlägg innan lilla taxen och jag ska ut på äventyr :-)

Jag fortsätter på gårdagens blogginlägg om det här med självrespekt.

Vad är det att ha självrespekt?

Jag frågade om jag respekterar mig själv. Mitt eget svar blev ett tveksamt - Njaaaaeeee.

Jag hade funderat på det där med respekt många gånger, men då mer utifrån om andra respekterade mig, inte om jag respekterade mig själv. Det är ju en viss skillnad, men det ena ger faktiskt i många fall även det andra!

Jag försöker att alltid respektera andra, men jag förstod, då jag satte mig ner med mitt papper och min penna, att jag faktiskt respekterade andra mer än jag respekterade mig själv.

Vad andra tyckte och tänkte var oftast viktigare än vad jag själv tyckte och tänkte.

Givetvis hade jag mina tankar och känslor inom mig, men jag sa inte alltid vad jag tyckte och tänkte då jag inte visste hur det skulle tas emot.

Det fanns så många tillfällen då jag skulle ha velat säga NEJ. Istället sa jag JA och körde över mig själv.

Är det självrespekt?

Definitivt inte!

Det är en sak att kompromissa för att man vill andra väl och för att man själv mår bra av det. Det är inte det jag menar. Det jag menar är de gånger då man känner att man borde säga NEJ, alla gånger man borde stå på sig och inte låta andra förminska det man själv tycker och tänker!

Jag har lärt känna mig själv så pass bra att jag känner till mina behov.

Jag vet oftast vad jag vill och inte vill, vad jag behöver och inte behöver, men jag insåg att jag alldeles för ofta backade inför att uttrycka det jag kände och tänkte av rädsla för att såra, eller av rädsla för att på något sätt bli straffad.

En del säger att de struntar fullkomligt i vad andra tycker och tänker, de kör sitt eget race, medan andra anpassar sig långt över sin egen gräns bara för att få vara en del av en gemenskap.

Jag tror inte att något av de ytterligheterna är ett bra beteende utan det gäller att kunna ge och kunna ta i en balans där både man själv och andra i ens omgivning kan må bra.

Inte en så lätt balansgång alla gånger eftersom det då inte bara handlar om mig utan om ett samspel med andra!

Nu är ju inte allt svart eller vitt, men ni kanske förstår att jag inte hamnar under kategorin av människor som kaxigt och utåtriktat kör sitt eget race, snarare då i den grupp som anpassar mig mer än vad som är bra för mig själv.

Vart kommer då mitt beteende ifrån?

Varför brister jag i min självrespekt?

I mitt fall finns det ett enkelt svar.

För att undvika att bli slagen både fysiskt och psykiskt under min uppväxttid lärde jag mig att pejla stämningar, att bli smidig i mitt sätt att bemöta.

Mitt inre protesterade ofta högljutt inför orättvisan, men min mun höll tyst.

Så länge jag gjorde det som förväntades av mig kunde jag, åtminstone ibland, undvika hugg och slag.

Jag märkte att det fungerade, därför använde jag mig av den strategin.

Jag undvek en del misshandel, men vad gjorde beteendet med min självkänsla, med min självrespekt?

Ja, inte lyfte det då upp de delarna!!!!

Det finns många med mina erfarenheter som i vuxen ålder sitter fast i förhållanden där misshandeln från barndomen fortsätter, där man själv försätter sig i situationer där man tillåter det att fortsätta för att man inte har lyckats bryta sina invanda mönster och sin egen nervärdering.

Jag skulle lika gärna ha kunnat sitta där själv om jag hade valt en annan man.

Nu valde jag lyckligtvis inte så, därför har jag sakta kunna läka det som en gång skadades inom mig, men det har varit, och är, en lång och envis process!

Om jag respekterar mig själv, får jag också respekt av andra. Om andra respekterar mig, kan jag lätt också respektera dem.

Tillåter jag inte andra att trampa på mig, kommer de inte att kunna göra det heller. Självrespekten gör att jag säger ifrån, att jag markerar min gräns.

I grunden handlar det om mitt VÄRDE....om mitt mänskliga VÄRDE.

Det kommer nästa inlägg att handla om.

Varma kramar till alla er som kikar in här <3

Birgitta