torsdag 31 mars 2016

Symaskin

Äldsta sonen ringde och frågade om min symaskin fungerar. Han behövde lite syhjälp.
"Jajamän" svarade jag.
När han sen kom ilandes med ett par byxor som behövde lite modifiering bad jag honom hämta symaskinen från gästrummet.
Han stegade uppför trappan och hojtade "Är det den här Huskvarnan?" 
"Ja" svarade jag......sen tänkte jag till och hojtade tillbaka "Nä, inte den gamla! Den går inte att sy på. Du får ta den nya, den vita, som står på golvet".
Såg framför mig hur han annars skulle ha kommit nerkånkandes med den här i famnen.
Den står som kuriosa på det gamla skrivbordet i gästrummet bara för att jag tycker den är så vacker :-)

När jag hade min inredningsbutik köpte jag upp billiga symaskiner med gjutjärnsstativ, tog bort överdelen med symaskinen, tillverkade ny överdel av gamla brädor och sålde dem som bord. 
De flesta bortplockade symaskinerna var inget att spara, men den här var så vackert guldbemålad så jag hade inte hjärta att skrota den!
Maken sågade till symaskinens originalträskiva så den blev lite mindre och gjorde en sarg under av en gammal krönlist från vår Dalagård. Listen målade jag svart och nu kan man tro att den alltid har sett ut så här. 
Den går ju inte att sy på, men är en vacker inredningsdetalj som får pryda skrivbordet.
När jag ska sy använder jag en mycket nyare Huskvarna maskin, men den stoppar jag snabbt undan när jag är klar för den har då inte en enda detalj som är vacker att se på även om den är väldigt praktisk.

I morgon är det april.....1:a april.
Då får man luras.....om man vill :-)

Kram
Birgitta

onsdag 30 mars 2016

Våååååår!!!

När ljuset vänder tillbaka, snön försvinner och isande nordanvindar ersätts av ljumma vårvindar vaknar mina livsandar igen! 
Jag är verkligen som en växelvarm reptil som är seg och ovillig när det är kallt och mörkt, men så fort solen visar sig och värmen kommer tillbaka vill jag ut och värma mig på de solvarma stenarna :-)
Igår var jag ute i trädgården från lunch fram till sena kvällen.
Jag städade verandan och planterade några söta penséer i ett gammalt tvättfat.
Jag räfsade bort alla löv som jag i höstas täckte rabatterna med. Stooooora högar blev det, nästan så jag fick lust att börja hoppa i dem :-)
........och fram tittade en massa blad från alla lökar jag flyttade runt i rabatterna förra året!
Plymspirean var alldeles inklämd i den gamla rabattkanten så jag grävde upp stenarna och flyttade ut dem så plantan ska få plats att växa.
Jag rensade bort alla torra tallkvistar och granruskor som varit vinterns uteprydnader, krattade och fyllde släpkärran med en massa kvistar och grenar från gråpäronträdet vi kapade. 
Upp och ner, fram och tillbaka, gräva och lyfta.
Idag tänker jag.....att jag aldrig lär mig!!!
Ryggen protesterar. Musklerna i benen talar om att de finns och att de fått lite väl mycket träning på en och samma gång och fingrarna känns lite stela och ovilliga att greppa, men vá sjutton....våren är här och det är roligt att röja och förbereda för den vackraste tiden på året! 
Kroppen får gnälla lite idag, det är ok. Jag får väl sparka igång den här dagen liiiiite lugnare, och det har jag gjort nu med ett blogginlägg. Dags att sätta fart igen :-)

Ha en fin dag!
Kram
Birgitta

onsdag 23 mars 2016

Snart är det påsk!

Jag har varit på resande fot i 5 dagar och landade igår kväll hemma i vårt kära gamla hus igen.
Nu var det inte direkt någon nöjestripp jag var ute på utan jag åkte till vårt grannland Finland för att vara med på min kära gudmors, tillika min mosters, begravning.
Det har varit dagar med många möten med släkten, mycket känslor och jag har åkt genom trakter med så många minnen bevarade från min uppväxttid så det känns lite konstigt att vara hemma igen i allt det hemtama. 
På något sätt känns det som om jag fortfarande befinner mig i en dåtid och inte riktigt är närvarande i nuet. Jag har tusen saker som skulle behöva göras men känner ändå ingen press. Inom mig är det helt lugnt....så där befriande lugnt som då man känner att allt ordnar sig utan att man behöver anstränga sig.
Visst behöver jag valsa runt ett varv med dammsugaren och handla mat till helgen, men har bestämt mig för att pynta om jag känner för att göra det, annars får det vara.
Tuppen står framme mesta delen av året och en fjäderkrans ska hängas upp på dörren. Blir det inget mer är det bra ändå. 
De här sista dagarna har verkligen påmint mig om att det viktigaste inte är att ha ett perfekt städat och pyntat hem utan det viktigaste är att jag får ha människorna jag älskar omkring mig, att få dela tiden med dem. Så det ska jag fokusera på, ingenting annat.

Strutonsdag, skärtorsdag, långfredag, påskafton, påskdag och annandag påsk. Såååå många härliga dagar för god mat och mysig samvaro. 
En riktigt fin påsk önskar jag er alla!

Kram
Birgitta


torsdag 10 mars 2016

Tulpaner

Visst är det lyxigt att få, inte bara en bunt med tulpaner utan två, bara sådär när man absolut inte har förväntat sig det?!
Och att anledningen till att jag fick dem var för att jag körde armbågen rakt ner i ischiasnerven på en vän så hon låg och vred sig på massagebänken :-)
Nä, riktigt så var det ju inte. Jag fick dem för att jag hjälpte henne. Fast delvis gjorde jag det genom att sätta armbågen rakt ner i gumpen på henne för att lätta på trycket på ischiasnerven så hon skulle kunna jobba idag :-)
Hon hade absolut inte behövt ge mig blommor, men det här är en vän som aldrig vill känna att hon utnyttjar mig på något sätt så det är hennes sätt att sätta guldkant på ett tack.
För mig är det som att få ett komplimang då någon frågar om jag kan hjälpa dem och jag gärna gör det just bara för att jag verkligen vill det!
Hon gav mig energi bara genom att fråga och genom att komma till mig och jag underlättade förhoppningsvis hennes arbetsdag idag och som bonus har jag nu en vacker tulpanbukett som lyser upp dagen så där lite extra.
Win-Win när det är som bäst :-)

En fin dag önskar jag er alla!
Birgitta

tisdag 8 mars 2016

Rosa rosor

"Det ska tydligen vara rosa rosor i år".....
.......sa mannen som tog betalt för den här fina skålen som jag fyndade på loppis samtidigt som den vita kannan jag visat tidigare.
Tydligen är det inte bara jag som dras till rosa rosigt porslin :-)
Vi fick ärva den här kaffeservisen efter makens mamma och det är så fint att duka till fika med de tunna kopparna med sin rosa rosbård!
Jag har sett servisdelar i lite olika former med såna här rosor genom åren, alltid dragits till dem, men inte köpt något förrän svärmors kaffeservis gjorde entré hemma hos oss.
Efter det hittade jag 8 assietter på loppis som jag var så glad över och nu hittade jag 4 assietter till som stod tillsammans med skålen som jag bara inte kunde låta bli.
Nu kan jag lätt duka för 12 pers med den rosiga kaffeservisen.....och lägga upp kanelbullarna på hög i den  rosiga skålen.
Kom och fiiiiiika :-)

Kram
Birgitta

måndag 7 mars 2016

Jag tänder ett ljus

Idag tänder jag ett ljus för min älskade gudmor som igår lämnade den här världen.
Det känns tomt, lite ledsamt, men ändå så befriande.
Hon hade kol och fick på det en snabbt växande lungcancer och kämpade sista tiden med att kunna syresätta sin kropp.
Tänk att bokstavligen sakta kvävas till döds. Så hemskt det måste kännas! Jag kan inte förstå, det går inte att greppa.
Nu har hon lämnat sin sjuka kropp. Hon har gått vidare och det känns så bra....för hennes skull känns det befriande, men kvar lämnar hon människor som saknar, människor som ska leva med den förändring hennes bortgång för med sig, därför känns det tomt och lite ledsamt.
Tillvaron blir ju aldrig mer som den varit, den har förändrats och vi måste alltid hitta nya vägar vid  förändring. Det är så livet är i alla dess delar.

Varma kramar
Birgitta

torsdag 3 mars 2016

Värde

Ute är det alldeles vitt av snö och jag sitter och väntar på en representant för ett takläggningsföretag som ska ge oss en offert på vad det kan tänkas kosta att lägga om taket på vårt hus.
Jag befarar det värsta.....att det kommer att gräva ett stort hål i vår renoveringsbudget, men det måste göras så vi får helt enkelt ta det.
Meeeen.....det var ju inte det jag tänkte skriva om nu. Det här inlägget ska handla om VÄRDE.
När jag under många, långa, ensamma timmar hade manglat igenom det där med självrespekt och till slut fått det att landa i en plan i hur jag skulle bli bättre på att respektera mig själv började nästa ord "spöka" - VÄRDE.

Vad är det att vara värd något? Har ni funderat på det?
Har du funderat på hur du ser på ditt eget värde?
För många år sedan skulle jag beskriva det mänskliga värdet i ord och jag gick in i mig själv och försökte hitta de rätta orden för att beskriva ett värde.
Än idag minns jag hur svårt jag tyckte det var!
Varför?
Enkelt - mitt eget inre värde var lika med noll!
Det var ju inte så att mitt värde verkligen VAR lika med noll, men det KÄNDES som om det var det.
Min uppväxttid hade satt djupa spår.
Efter att i över 10 år nästan dagligen ha fått höra hur värdelös och oduglig jag var började jag till slut tro att det var så.
Inom mig bildades en känsla av att man måste vara andra människor till lags för att ha ett värde, för att ha en tillhörighet och jag började leva efter det.
Var det ett bra sätt?
Nej, det var det inte!
Värde är heller inget man kan FÅ av andra människor. Det är något man måste bygga inifrån sig själv.
Det spelar ingen roll hur mycket komplimanger och lovord man får av andra om man inte ser sig värd dem. Man tror inte att det som sägs är sant eftersom det inte är så man ser på sig själv.
Värde är något man GER sig själv genom självrespekt, acceptans, tillit, förståelse, förlåtelse. Allt hänger ihop, men givetvis kan vi hjälpa varandra till att få ett bra värde, likväl som vi också kan bidra till att stjälpa det!
DÄR har vi ett ansvar, både gentemot oss själva och gentemot andra!
Nu när jag ser hela sammanhanget av hur erfarenheter, tankar, känslor och beteende följer varandra känner jag mig redo för framtiden.
Jag ser det som att vi alla har samma grund i att behöva känna vårt eget positiva värde och i att agera utifrån en bra självrespekt, just för att det där värdet och den där självrespekten är grunden till att kunna må bra!
Sen har vi olika anledningar, olika erfarenheter, som har gjort att vårt värde och självrespekt har satts åt sidan. Det är den biten jag så gärna vill jobba med för det är så intressant att få ta del av andra människors historia!
Jag behövde verkligen insikten om de där två ordens betydelse för att min egen grund skulle kännas hel. Det känns som om jag nu kan vila tryggt i det och skulle jag falla tillbaka i gamla mönster kommer jag att påminnas om min läxa hela tiden för det är i mötet med andra människor som vårt eget inre speglas. Vi kan lära oss av varandra. Vi behöver varandra!

Önskar er alla en underbart vacker dag <3
Kram
Birgitta

onsdag 2 mars 2016

Självrespekt

Uppe med tuppen så det finns tid för ett blogginlägg innan lilla taxen och jag ska ut på äventyr :-)
Jag fortsätter på gårdagens blogginlägg om det här med självrespekt.
Vad är det att ha självrespekt?
Jag frågade om jag respekterar mig själv. Mitt eget svar blev ett tveksamt - Njaaaaeeee.
Jag hade funderat på det där med respekt många gånger, men då mer utifrån om andra respekterade mig, inte om jag respekterade mig själv. Det är ju en viss skillnad, men det ena ger faktiskt i många fall även det andra!

Jag försöker att alltid respektera andra, men jag förstod, då jag satte mig ner med mitt papper och min penna, att jag faktiskt respekterade andra mer än jag respekterade mig själv.
Vad andra tyckte och tänkte var oftast viktigare än vad jag själv tyckte och tänkte.
Givetvis hade jag mina tankar och känslor inom mig, men jag sa inte alltid vad jag tyckte och tänkte då jag inte visste hur det skulle tas emot.
Det fanns så många tillfällen då jag skulle ha velat säga NEJ. Istället sa jag JA och körde över mig själv.
Är det självrespekt?
Definitivt inte!
Det är en sak att kompromissa för att man vill andra väl och för att man själv mår bra av det. Det är inte det jag menar. Det jag menar är de gånger då man känner att man borde säga NEJ, alla gånger man borde stå på sig och inte låta andra förminska det man själv tycker och tänker!

Jag har lärt känna mig själv så pass bra att jag känner till mina behov.
Jag vet oftast vad jag vill och inte vill, vad jag behöver och inte behöver, men jag insåg att jag alldeles för ofta backade inför att uttrycka det jag kände och tänkte av rädsla för att såra, eller av rädsla för att på något sätt bli straffad.

En del säger att de struntar fullkomligt i vad andra tycker och tänker, de kör sitt eget race, medan andra anpassar sig långt över sin egen gräns bara för att få vara en del av en gemenskap.
Jag tror inte att något av de ytterligheterna är ett bra beteende utan det gäller att kunna ge och kunna ta i en balans där både man själv och andra i ens omgivning kan må bra.
Inte en så lätt balansgång alla gånger eftersom det då inte bara handlar om mig utan om ett samspel med andra!
Nu är ju inte allt svart eller vitt, men ni kanske förstår att jag inte hamnar under kategorin av människor som kaxigt och utåtriktat kör sitt eget race, snarare då i den grupp som anpassar mig mer än vad som är bra för mig själv.
Vart kommer då mitt beteende ifrån?
Varför brister jag i min självrespekt?

I mitt fall finns det ett enkelt svar.
För att undvika att bli slagen både fysiskt och psykiskt under min uppväxttid lärde jag mig att pejla stämningar, att bli smidig i mitt sätt att bemöta.
Mitt inre protesterade ofta högljutt inför orättvisan, men min mun höll tyst.
Så länge jag gjorde det som förväntades av mig kunde jag, åtminstone ibland, undvika hugg och slag.
Jag märkte att det fungerade, därför använde jag mig av den strategin.

Jag undvek en del misshandel, men vad gjorde beteendet med min självkänsla, med min självrespekt?
Ja, inte lyfte det då upp de delarna!!!!
Det finns många med mina erfarenheter som i vuxen ålder sitter fast i förhållanden där misshandeln från barndomen fortsätter, där man själv försätter sig i situationer där man tillåter det att fortsätta för att man inte har lyckats bryta sina invanda mönster och sin egen nervärdering.
Jag skulle lika gärna ha kunnat sitta där själv om jag hade valt en annan man.
Nu valde jag lyckligtvis inte så, därför har jag sakta kunna läka det som en gång skadades inom mig, men det har varit, och är, en lång och envis process!

Om jag respekterar mig själv, får jag också respekt av andra. Om andra respekterar mig, kan jag lätt också respektera dem.
Tillåter jag inte andra att trampa på mig, kommer de inte att kunna göra det heller. Självrespekten gör att jag säger ifrån, att jag markerar min gräns.
I grunden handlar det om mitt VÄRDE....om mitt mänskliga VÄRDE.

Det kommer nästa inlägg att handla om.

Varma kramar till alla er som kikar in här <3
Birgitta




tisdag 1 mars 2016

Fortsättning......

1:a mars!
Alldeles rimfrostigt ute.....vinterväder, men ändå på väg mot vååååår :-)
Så ser det ut i den verkliga verkligheten just nu, men här ska jag backa tillbaka till sommaren och hösten 2015.
Sista juni stängde jag dörren till butikslokalen för sista gången, packade min väska och åkte till Stockholm med en vän.
Tänk att bara få vara ledig efter att ha haft nästan varenda dag fullbokad sedan 4 år tillbaka!
Jag hade inte haft någon sammanhängande semester under den tiden, bara tagit några extra dagar ledigt då och då under sommaren.
Nu hade jag heeeeela sommaren framför mig, bara att fylla med precis det jag önskade.
Hur lyxigt var inte det????!!!! :-)
När hösten kom började jag fundera.
Vad skulle jag göra med resten av mitt liv?
Under många år hade jag känt längtan tillbaka till tiden med Reiki, tiden med terapi, spännande möten och oväntade händelser, men jag drog mig ändå för att kliva in i den världen igen. Varför? 
Det visste jag inte, men nu var jag beredd att ta reda på varför. Jag ville verkligen dit och har jag bestämt mig för något brukar det oftast bli så :-)
Min älskade make uppmuntrade mig och tyckte att det inte var någon brådska med att jag skulle hitta ett jobb. Det var ju inte så att jag gick och rullade tummarna hela dagarna. 
Jag skulle lätt kunna leva ett utmärkt pensionärsliv där jag kan bestämma mina dagar helt utifrån vad jag har lust med, men nu är jag ju bara 56 år så dit är det ju ett tag kvar :-)
Så.....vad skulle jag då ta itu med?
Jo, jag var tvungen att gå till botten med mig själv.
Mycket hade jag bearbetat, förstått, förlåtit och lämnat när det gäller minnen från min trassliga uppväxttid, men jag förstod mig inte riktigt på mitt eget beteende och det var det som hade gjort att jag "misslyckades" då jag förra gången gick in i terapivärlden med ambitionen att hjälpa andra på samma sätt som jag hade blivit hjälpt av Inger och hennes sätt att arbeta.
Inre arbete stod alltså på schemat :-)
Till stor del kan jag hjälpa mig själv genom att skriva.
Jag kan inte säga exakt hur det fungerar, men genom papper och penna kan jag ställa frågor till mig själv och också ge mig själv svaren.
Det är häftigt när polletten faller ner och jag plötsligt förstår att AHA...det är DÄRFÖR jag känner det som jag känner, DÄRFÖR jag gör som jag gör!
Jag hade länge haft en känsla av att det fanns något längst innerst inne i mig själv som jag ännu inte hade lyft upp i ljuset och med papper och penna skred jag till verket.
Det som kom upp var SJÄLVRESPEKT!
DET ska jag skriva om i nästa inlägg.

Ha en underbart fin dag!
Kram
Birgitta