Mål och mening

 Nu ska vi se hur det går att få ihop ett blogginlägg då jag har en liten tax som ligger nära, nära.....ända upp i mitt knä. Laptopen balanseras på soffans armstöd och skriva får jag göra med ena långfingret :-)

Han mår inte så bra, Rocky. Har en känslig mage som ibland bråkar med illamående och diarré som följd, men vi har medicin som han har börjat få och det brukar gå tillbaka med tid. Lilla plutten....

Bilderna är från äldsta sonens och flickvännens sommarhus.

Funderar på det nya året vi har framför oss.

Trots allt som händer i omvärlden, utan att jag kan påverka det minsta, känns det ändå spännande!

Jag har haft mina dippar under förra året då det mesta känts tungt och det har då liksom inte riktigt hjälpt att jag försökt peppa mig själv med att tänka på allt positivt jag ändå har. Den där tunga känslan har lagt sig som en våt filt över mig i alla fall.

I såna lägen brukar jag skapa mig utrymme till att vara bara med mig själv, ta fram papper och penna och krypa upp i favoritfåtöljen och börja skriva.

På det sättet för jag en inre dialog med mig själv där jag försöker bena ut vad det egentligen är som bråkar i grunden och det fungerar väldigt bra......brukar förstå mig själv lite bättre efter såna skrivstunder :-)

Det jag förstod senaste gången var att jag till viss del tappat mål och mening med mitt liv.

När vi kom hem från Nya Zeeland i slutet på mars förra året var det tänkt att jag skulle fortsätta mitt jobb som lärarassistent i den 5:e klass jag jobbade i innan vi åkte iväg på den där resan, men sen blev ju coronapandemin ett faktum och rektorn på skolan visste inte om grundskolorna skulle förbli öppna eller om de skulle behöva gå över till distansundervisning.

Vi satte oss själva i 14 dagars karantän och efter det var det bara någon vecka kvar till påsklov och dagarna gick tills det inte längre var så stor mening med att jag skulle återgå till min tjänst.

Det gjorde inte så mycket då. Jag fick ju en underbar vår och sommar då jag kunde påta i trädgården och rå min egen tid på ett sätt jag aldrig kunnat förut......som en "prova på pensionärslivet" tid :-)

Jag blev erbjuden en ny assistent tjänst inför höstterminen 2020, men kände omgående att jag inte ville ha den och maken och jag bestämde tillsammans att vi skulle bida lite tid och att jag skulle fortsätta med mitt "pensionärsliv" tills vidare.

Det har känts helt ok fram tills höst/vinterns mörka inträdande.....då började det kännas tungt med både pandemi, ofrihet och en ny typ av frustration och rastlöshet som gav mig sömnsvårigheter, klump i magen och i det närmaste ångest vissa dagar.

Dags att ta fram papper och penna och diskutera med mig själv.

Grunden jag hittade var känslan av att ha tappat mål och mening.

Ska jag bli pensionär fast jag inte ens fyllt 62? Om jag inte vill det, vad ska jag göra istället? 

Jag har alltid haft en drivkraft i att befinna mig i ett sammanhang. Ibland tillsammans med andra, ibland i projekt jag drivit själv och det jag behöver hitta nu är ett sånt sammanhang......att ha en meningsfull uppgift som skapar känslan av att jag kan vara till nytta.

När jag hittade den här grundorsaken, och förståelsen sakta fann sin väg i kropp och knopp, i logik och känsla, kom ett lugn inombords.

Det finurliga är att det sen bara dröjde någon dag innan möjligheter började visa sig :-)

Nu kan jag börja det här nya året med känslan av att jag ingår i ett sammanhang och att jag behövs. 

Kommer att återkomma till det under året :-)

Vi har lite vinter kvar hörrni......men sen......sen blir det våååååår!

KRAM

Birgitta