söndag 24 januari 2021

Tjena!

 Jag vill inte förstöra din söndag med skrämselhicka så om du har stark ormfobi får du hoppa över det här inlägget......eller ta det som en terapi på lite avstånd......

Kommer du ihåg den här lilla krabaten?

Då.....för snart 2 år sedan var han liten. Nu har han växt till sig och får inte längre plats i en hand så där gulligt som då första bilden togs :-)

......men han är absolut den finaste och gosigaste orm jag känner!
Nu känner jag i och för sig bara en och har inget att jämföra med, men den här tycker jag om :-)

Det är alltså en Kungspytonorm (Phyton Regius) och han heter Marvin.
 Han är född i Uppsala för ca 2 1/2 år sedan och är idag ungefär en meter lång och väger runt ett kilo. Inte riktigt fullvuxen än, men han jobbar på att bli det. Kolla bara den här kroppen!......och kolla blicken. Visst ser han lite pillimarisk ut? 

Trodde väl aldrig att jag skulle bli så fascinerad av en orm, men Marvin har verkligen slingrat sig in i mitt hjärta :-)
Det är en trygg orm som inte är rädd eller skygg på något sätt vilket säkert är ett resultat av hans husses tålmodiga, mjuka och varsamma sätt att hantera sin orm. Han låter sig villigt hållas även av andra händer än husses, men helst ger han sig ut på egna upptäcktsfärder i lägenheten där han bor.....eller så ringlar han ihop sig under husses täcke och somnar där :-)

Han har så klart ett fint terrarium, men får ofta komma ut och röra på sig.
Hans husse berättade att han alldeles nyligen trodde han skulle bli tvungen att riva sitt kök när Marvin hittade en liten hålighet på sidan av sockeln under köksbänkarna. Husse fick tag på svanstippen innan den försvann under skåpen, fick slita bort golvsockeln och hiva fram den upptäcktsgiriga slingerbulten :-)
I det fria lever de ju så.....i gångar och håligheter under marken där de lägger sig och väntar på att något bytesdjur ska komma. 

De är nattaktiva och de där små röda hålen på nosen är värmesensorer som gör att de hittar sin mat.
Blääää tänkte jag första gången jag hörde att ormar matas med frysta råttor som tinas och värms i varmvatten, men det känns ändå bättre så än att ge dem levande föda med en liten mus eller råtta som inte kan komma undan.....och som också kan bita och skada ormen.

Säkert kommer Marvin och hälsar på här på bloggen igen och om du har läst ända hit hoppas jag att jag kunde förmedla ett litet leende till dig och inte bara rysningar efter ryggraden :-)

Ha en fin söndag!
Kram
Birgitta






4 kommentarer:

  1. Ingen Marvin får någonsin slingra sig in i mitt hjärta eller under mitt täcke!!! Lyckades läsa hela ditt inlägg men med några huuuu och neeeej och rysningar kom mellan raderna.!!!
    Jag håller mig till min kisse. . .det är säkrast! :-)
    Ha en bra vecka!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahahahaha.....var medveten om att den reaktionen kunde komma på det här inlägget :-) Tur att man kan välja.....slingrig orm eller mjuk kisse, eller som sönernas kusin som har en jättetusenfoting :-)
      Ha det så bra!
      Kram
      Birgitta

      Radera
  2. Inte för att jag direkt har ormskräck men jag vill inte ha dem i min närhet. Jag har ändå hållit i en orm en gång så jag vet hur lena och torra de är. Men det räcker med en gång!

    Ha en fin dag.
    Kramar från Eva-Mari

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle nog inte heller vilja ha en orm hemma, men att få hålla den här ormen är en upplevelse. Precis som du skriver är de torra och lena, brukar jämföra känslan med att hålla i en oskalad banan, fast den här "bananen" är dessutom som en stark och smidig muskel :-)
      Ha en härlig dag. Hos oss skiner solen och det är några minusgrader. Så fint!
      Kram
      Birgitta

      Radera