Inte riktigt som planerat!

Ibland blir det inte som jag tänkt mig, men det kommer säkert att bli bra ändå :-)

I två och ett halvt år har jag jobbat som lärar/elevassistent i grundskolan.

Jag har haft den äran att ha fått lära känna så många fina små barn, jobbat med underbara lärare som gör sitt yttersta för att det ska bli så bra som möjligt för eleverna och JAG har lärt mig massor!

Men......att jobba som extra resurs är inte enbart en dans på rosor.

Jag menar att extra resurser inte sätts in om det verkligen inte är nödvändigt så man får slita för brödfödan!

Skolans värld kan vara tuff om man är en kantig stjärna som ska passa in i en fyrkantig ram......och det är de där små "stjärnorna" som jag har jobbat mest med :-)

Det har varit så givande, men också mentalt utmattande!

Jag är en ambitiös personlighet som sällan gör något halvdant.

När jag engagerar mig gör jag det helhjärtat!

Många dagar har jag varit rent mentalt slut när jag kommit hem och den här sista vårterminen har jag allvarligt funderat på om jag orkar med det här jobbet.

Jag har varit anställd ett läsår i taget och inför sommarlovet fick jag erbjudandet att komma tillbaka till hösten i en årskurs 1, men min spontana reaktion var Nej!.......och jag lyssnade på det.

Jag hade ett annat alternativ......trodde jag.

Jag skulle fortsätta jobba som extra resurs, men på en annan skola, i en annan del av vår kommun, med ett helt annat koncept och jag skulle mer kunna styra min egen tid och mitt engagemang.

Jag var på ett intervjumöte innan sommaren, jag har varit i kontakt med kommunen......och så har jag väntat på besked.

Jag har väntat, ringt, ifrågasatt och väntat igen.

I måndags började eleverna i skolan, men jag hade ingen del i det.......det kändes väldigt konstigt!

Så igår fick jag ett samtal, som inte alls blev som jag hade hoppats på.

Jag kommer att få jobba, när allt är klart, vilket det ännu inte är.......men jag tackade nej......igen.

Jag har mina randiga och rutiga skäl till att göra så och att säga nej var egentligen inte svårt, det som är svårt är att känna att jag sviker de som väntar på att jag ska komma!

Men nu blir det så och det ser ut som om jag står utan jobb.

Fast vet ni......jag är inte speciellt bekymrad.

Det kommer att ordna sig! Det har det alltid gjort förut och det kommer det att göra nu också, på det ena eller det andra sättet.

Jag är ju inte direkt sysslolös, bara anställningslös :-)

KRAM

Birgitta