fredag 24 april 2015

En mörk grund

Efter mitt förra inlägg om mörkrädsla började jag fundera på varför man blir mörkrädd.
Varför är jag rädd i mörker?
Vad är det i mörkret som är så hotande?
För det handlar inte om mörkret i sig, utan vad som kan gömma sig i det.
Jag kom fram till att min mörkrädsla handlar om död.
Den handlar om att dö rädd och att vara utlämnad i det.
Hotet kommer utifrån, från andra människor och grunden finns i alla de upplevelser jag bär med mig från min uppväxttid
Där finns Dagen D, som jag skrev om i ett inlägg i början på mars, då jag trodde jag skulle kvävas av en hand som låg över mitt ansikte för att tysta mina skrik.
Kvävas av en hand som effektivt stoppade luften från att nå mina lungor.
Även om det inte var mörkt när just det hände var det en så skrämmande känsla att vara så fast, så utlämnad och så rädd och det skakade om min tilltro till människors goda sidor rejält!
Jag har också, inlåst i ett mörkt rum, varit med om hur samma man besinningslöst öst ut all sin ilska över min mamma och den maktlöshet jag kände över att inte kunna hjälpa henne, rädslan över att han skulle slå ihjäl henne och utsattheten i att vara rädd för att det skulle vara min tur efter henne sitter nog också stadigt fast i min mörkrädsla!
Den, och flera liknande händelser, gör att jag vill försäkra mig om att jag kan ta mig ut fort om det skulle behövas. Det är nog därför jag får svårt att sova på vår övervåning då jag är ensam och mörkrädd.
Jag har också gjort misstaget att titta på skräckfilmer som fått både känslor och tankar att skena all världens väg! Det slutade jag med när jag förstod hur känslig jag faktiskt är för filmer där våldsmän smyger in och mördar människor i deras hem.
Det är som om sekvenser från filmerna lagras i hjärnan för att komma fram precis de där stunderna då jag är ensam i mörker och scenarier av ond bråd död plötsligt känns fullt tänkbara att drabba just mig.
Då måste jag använda all min kreativitet till att försöka fokusera på något positivt och inte låta reptilhjärnan få fritt spelrum!
Natten till idag behövde jag i alla fall inte vara det minsta mörkrädd :-)
 Yngsta sonen bor i en mysig liten lägenhet högst upp under takåsarna i ett hyreshus inte alls långt från min butik i Hallstahammar. Han lagade en jättegod middag till oss båda, valde en bra film och efter lite mysprat under sen kväll kunde jag bädda ner mig, och lilla taxen, i hans bäddsoffa.
Visst är det "vuxenpoäng" när en 23 åring väljer att umgås med sin mamma så?!
.....och han skrattade gott åt våra ombytta roller :-)
Älskade grabben min <3

Önskar er alla som kikar in här en härligt vacker vårhelg!
Kram
Birgitta


6 kommentarer:

  1. Så himla härligt det låter att bli ompysslad av sonen så!! Avundas dej verkligen!!!
    Här har du en som faktiskt tog vägen genom mörka skogen istället för den större grusvägen när jag var sådär 12, 13 år.
    Efter att ha blivit skrämd och stoppad av en man i bil kände jag mej tryggare ensam på en liten skogsstig trots mörker, men månen lyste över mej.. Jag kom undan den gången.Men känslan sitter kvar än.
    Kramar från Finas mammis

    SvaraRadera
    Svar
    1. I grunden handlar det nog om tilliten till andra människor, just det där hur, var och när man känner sig trygg. Vet att det finns många som känner rädsla över andevärlden också. En rädsla över det man inte kan se, kontrollera eller förstå, och i båda fallen förstärks rädslan av mörkret.
      Kan mycket väl förstå att du valde vägen genom skogen istället för grusvägen. I det fallet känns skogsvägen tryggare än grusvägen!
      Varma kramar till dig!
      Birgitta

      Radera
  2. Så mysigt att du har sonen i närheten och den kontakten med honom, härligt att få vara tillsammans på det sättet!
    Det där med hemska filmer känner jag så väl igen, jag väljer också bort dem då jag vet att jag mår dåligt sedan. En av anledningarna till varför jag bloggar anonymt är också att jag bor själv. Inte för att jag tror bloggvärlden är ond men det känns mer tryggt så här.

    Önskar dig en fin helg!
    Kramar /Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han är en så fin, mjuk och go personlighet och jag är väldigt tacksam över den relation jag har med båda mina söner! Alexander finns lite mer tillgänglig i min närhet. Äldsta sonen jobbar på annan ort under veckorna och har mycket med sitt de få dagar han är hemma.....men han är "nära" mig ändå....rent mentalt och i vår kärlek inom vår lilla familj!
      Under åren här i bloggvärlden har jag märkt att det funnits en och annan som haft människor med nedlåtande kommentarer på sina bloggar, rent av förföljande, nedtryckande människor. Så jag tror det finns fog för att inte vara för utlämnande i ett offentligt forum. Tråkigt, men ett faktum är att det inte bara är kärlek som sprids människor emellan!
      Många kramar till dig Cia!
      Birgitta

      Radera
  3. Titta aldrig någonsin på skräckfilm!!! Jag skulle inte ens drömma om sådana filmer, det skulle inte mina nerver klara. Jag har fått uppfattningen att Du håller till i Hallstahammars-trakterna.../Lilla gummann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, skräckfilmerna hoppar jag över numera! Föredrar romantiska filmer om blommande kärlek :-)
      Jag har en inredningsbutik i Hallstahammar som jag nu under maj och juni månad ska avveckla för att till hösten förhoppningsvis ägna mig åt nåt helt annat. Annars bor jag i vackra Strömsholm :-)
      Kram till dig "lilla gumman"
      Birgitta

      Radera