Saknad

 Här står de.....handfatet och kannan som var det sista vi tog hem från vår Dalagård.

Det finns så många minnen både i vårt hem och inom mig och vi har hittills hållit ett så högt tempo så jag har inte låtit känslorna hinna ifatt. Inte låtit vetskapen sjunka in.....att Dalagården där i Västansjö inte längre tillhör oss. Hjärnan vet, men hjärtat vill inte riktigt acceptera.....eller är det kanske tvärt om?

Det finns en sorg i det som är svår att definiera, men det handlar om den kärlek jag känt för den där gården ända sedan den kulna oktoberdagen 2005 då vi åkte dit för fösta gången. Känslan av att vilja rädda både byggnader, saker och historia från förfallet för att det var det gården var värd. Den var värd att räddas!

I vår övre hall står svärmors gamla vävbänk, med fårskinnet min mamma har köpt och alla tråg jag hittade i de olika byggnaderna där i Dalarna

I vårt hem finns så många saker som för alltid kommer att påminna mig om gården vi nu lämnat över till nya kärleksfulla händer.

De nya ägarna har flera gånger sagt att vi alltid är välkomna att hälsa på dem där i Västansjö, men jag vet att det kommer att kännas konstigt att göra det. Mina minnen slutar liksom här där jag ställde den vita kannan och fatet på trappan utanför dörren och låste de gamla pardörrarna för sista gången.

Innan dess gick jag ensam omkring i huset och omfamnade allt med all den kärlek jag kände. Smekte den nymålade spismuren, strök handen över tapeterna och memorerade genom fingertopparnas känslighet alla saker vi lämnade kvar som funnits på gården, eller körts dit just för att de passade in där.

Kärleken och saknaden får gå hand i hand ett litet tag nu. Tårarna kommer att börja rinna.....och de kommer att sluta rinna. Just nu gör minnena lite ont, men det kommer att vända. Det vet jag :-)

KRAM

Birgitta