onsdag 6 april 2016

Tid

Regnet trummar på fönstret och lilla taxen smackar med tungan när han drömmer här bredvid mig.
Det är lugnt i vårt hus och lugnt inom mig.
Tankarna kan landa mjukt. De virvlar inte omkring så där som de kan göra ibland, svåra att få grepp om. 
Just nu är de bara som stora snöflingor som sakta dalar ner, landar och sugs upp som självklarheter i mitt inre. En väldigt skön känsla :-)
Tiden står aldrig still.
Minuterna kommer och minuterna går. Intryck tas in och lämnar minnen kvar. 
Ibland är de starka, kryddade av känsla. 
Minnen präglade av välbefinnande, av oro. Känsla av trygghet, av turbulens eller, som nu, av lugn och ro.
Tänker på vårt hus, på oss som lever här nu, på dem som levt här före oss, på tiden som gått.
Tänk så roligt att vi vet vem som byggde vårt hus, då.....1929, och att vi vet vilka som har bott här sedan dess. Vi har till och med fotografier på dem allihop!
Huset döptes till "Vilan". 
Namnet känns precis lika lugnt som husets energi är. För vårt hus har verkligen en energi som påverkar. 
Vi märker det på människor som kommer hit....att deras axlar åker ner....att de gärna vill vistas här och tycker om vårt hus trots renoveringskaos och ostädade, ostylade ytor :-)
På precis den här platsen, där jag sitter just nu i vår soffa i vardagsrummet med laptopen i knäet och förmedlar mina bilder och tankar till er, dog maken till husets förra ägare.
Skrämmande?
Inte ett endaste dugg! Det känns bara tryggt!
Vi bodde grannar med den familjen i nästan 30 år och att veta att mannen i huset stilla drog sitt sista andetag här gör mig ingenting....snarare tvärtom.
Minnet av honom känns levande.
Han har lämnat avtryck här.
Avtryck som skratt, dunkande tag från vävstolen, hjärtliga famntag och en hand alltid villig att hjälpa om man bad om det.
Hans maka, som sålde huset till oss, säger att den här klockan stannade i samma stund som han dog.....strax efter halv sju på morgonen.
Hon har aldrig dragit upp den sen dess.

När hon flyttade lät hon klockan hänga kvar på vardagsrumsväggen tillsammans med tavlor hon inte hade plats för i sitt nya boende. Hon sa att vi kunde göra vad vi ville med det hon lämnade kvar.
Vi har tagit ner klockan från väggen, men den ska få vara kvar i huset. 
Den kommer att hitta sin plats, och kanske att vi en dag drar upp den, kanske vi inte gör det.
Kanske vi bara låter den vara så här, som ett minne av den där morgonen då en fin man lämnade sin kropp och seglade iväg på nya äventyr.
Tiden går ändå, även om inte just de här visarna rör sig.
Nya minnen vävs samman med de gamla precis som de gör just nu och alltid kommer att göra även framöver.

En fin dag önskar jag er alla!
Kram
Birgitta

2 kommentarer:

  1. Så vacker livsfilosofi. Tiden går - säger man-men sanningen är ju den omvända....tiden kommer
    I ett gammalt hus finns många minnen i väggarna, har man tur finns det mycket glädje och skratt lagrat:)
    Skorpan

    SvaraRadera
    Svar
    1. .....och vad är egentligen tid? Är det stunden som finns precis just nu, i denna tusendelssekund? Är det sekunden som alldeles nyss passerade, eller sekunden som kommer efter den som nyss passerade? Det kan man ju fundera på om man inte har något annat att fundera på :-)
      ....och det där med energi är intressant. Kan energi stanna kvar eller är den alltid i rörelse? Vad är det man känner? Hur, vilka sinnen, känner man den med?
      Det här är nog livsfilosofins dag. Sjunger liksom "Långsamhetens lov". Känns bra att ha en sån dag emellanåt också :-)
      Varm kram till dig Skorpan!
      Birgitta

      Radera