lördag 7 mars 2015

Hat

Jag skulle kunna skriva en hel bok om åren med den här mannen.
Skriva om dagar som böljade fram och tillbaka som sädesfälten i vinden.
Jag kastades mellan hopp och förtvivlan
mellan kärlek och hat
mellan fysisk misshandel
och psykisk terror.
Jag lärde mig att vara på min vakt, att pejla stämningar.
Jag lärde mig att vara taktisk, att anpassa mig, att vara till lags.
Han var manipulativ
kunde få mig att tro att nu, nu är jag äntligen accepterad 
för att i nästa stund golva mig totalt.
Jag visste aldrig vart jag hade honom.
Visste aldrig vad jag kunde förvänta mig av honom.
Det enda jag med åren lärde mig var att han väldigt sällan levererade något som förde något gott med sig till mig.
I 10 år efter Dagen D fortsatte han i perioder att krypa ner i min säng
naken och med fullt stånd
men han genomförde aldrig mer ett fullbordat övergrepp.
Däremot började han mer och mer att trycka ner mig mentalt
-som jag ser det-
i syfte att knäcka mig.
 Jag bestämde mig för att han aldrig skulle lyckas med det!
För att klara av att stå upp för mig själv mot honom använde jag mig av allt inneboende hat jag kunde uppbringa.
Ett hat som var så starkt att det skulle ha dödat honom om jag haft förmågan att döda enbart genom tankens kraft!
Vi hamnade i en maktkamp där jag hatade för allt jag var värd
medan han klappade till mig på alla sätt han kunde komma på.
 
Om det var så att han var ute efter att knäcka mig
var det så nära att han lyckades.
Även om han aldrig fick veta det visste jag det den dagen då jag var 15 år och satt ensam på min säng med vår vassaste kniv i min hand.
Jag la det kalla stålet mot handledens pulserande ådror
undrade hur det skulle kännas om jag skar genom det tunna skinnet.
Jag var så djupt ner man kan komma och såg bara två utvägar.
En av oss måste bort......
Han
eller jag!

4 kommentarer:

  1. Men så ledsen jag blir, du har verkligen inte haft ett "lätt liv". Kanske är det också pga det som du är stark nog att kunna delge andra fragment ur ditt liv. Fragment som säkerligen får många andras levnadsöden att framstå som skimrande.
    All styrka till dig!
    Skorpan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anledningen till att jag kan...och vill skriva om det här är för att jag numera har lämnat de mest känslomässigt jobbiga minnena bakom mig. De är bearbetade och förstådda, gör inte längre ont på samma sätt som då. Jag har haft, och har, en styrka i min egen envishet och faktiskt också i min naiva tro på att jag en dag skulle få ett bättre liv. Det fanns stunder när jag tvivlade....men övertygelsen har ändå burit mig på vägen....och bär mig fortfarande :-) Tack Skorpan för att du finns här. Kram till dig!
      Birgitta

      Radera
  2. Jag läser med fasa om vad du varit med om, kan knappt föreställa mej allt det hemska.
    Fantastiskt att du orkar skriva om det, men jag tror att det kanske är någon slags terapi för dej. Att få ut det onda....
    Många kramar från Finas mammis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har skrivit i olika former ända sedan jag lärde mig skrivandets ädla konst. I dagboksform i många år, i nattsvarta texter och i diktform under åren då det här var en verklighet och jag skriver än idag i bearbetande syfte. Fast idag handlar det inte om den här mannen och det han gjorde mot mig utan mer om hur jag ska lära mig att hantera mitt eget beteende på ett annat sätt. För mig är det bra att uttrycka mina tankar och känslor också genom ord. Genom att skriva om hur jag tänker och känner får jag bättre förståelse för vad det är som bråkar inom mig och kan lättare ta itu med det.
      Det som hände gör inte längre ont på det sätt det gjorde när jag var yngre, men jag bearbetar fortfarande effekterna av det jag har upplevt för det påverkar fortfarande mitt sätt att vara.
      Tack för att du finns här <3
      Kram
      Birgitta

      Radera