torsdag 5 mars 2015

Dagen D

Jag väljer nu att lyfta fram en man.
En man som så starkt har präglat mig att jag inte har en aning om hur mitt liv skulle ha sett ut om inte han hade funnits där under min uppväxttid.
Han var inte min biologiska pappa
men han var den man jag valde att se som min "riktiga" pappa.
Problemet var att han aldrig såg mig som sin dotter trots att vi levde under samma tak under 13 års tid.
Problemet var att jag såg hans positiva sidor och försökte nå hans kärlek och accepterande trots att han om och om igen visade mig att han inte hade någon kärlek, eller acceptans, att erbjuda mig
.....eller ska vi säga att hans sätt att se på hur man ger av sin kärlek inte alls stämmer överens med hur jag ser på vad kärlek är!
Fram tills jag var 6 år fungerade ändå min tillvaro i en familj med mamma, en yngre halvbror och den man som var pappa till min halvbror, men inte till mig.
Fram tills dess levde jag i en familj där jag ändå hade en tillhörighet, en tillit och en trygghet.
Det förändrades när jag var 6 år.
Jag kallar dagen då allt vände för Dagen D.
En dag som alla andra
som vändes till att bli en dag jag för lång tid framöver skulle bära med mig som ett stort öppet sår.
Det var dagen då den man jag valt att se som min pappa utsatte mig för ett grovt sexuellt övergrepp.
En fullbordad våldtäkt med en vuxen man mot ett 6 årigt barn.
Ett övergrepp som aldrig anmäldes, aldrig utreddes, aldrig gav mig någon förklaring.
Som lämnade mig så rädd, så ensam, så utlämnad!
Ett övergrepp som under lång tid påverkade mig i allt jag gjorde.
De fysiska såren läkte
De psykiska fanns kvar.
Min mamma sökte hjälp hos socialtjänsten.
Socialsekreteraren sa att jag var så liten att jag skulle glömma det som hänt.
Med det las locket på.
Ingen pratade med mig.
Ingen förklarade något för mig.
Det här var i mitten på 1960 talet och jag lämnades med alla mina förvirrande känslor och obesvarade frågor.
Utåt sett återgick våra liv till det som varit innan Dagen D
men inom mig hade tillvaron för alltid förändrats.
Socialsekreteraren hade fel!
Jag glömde aldrig
jag bara begravde allt djupt inne i mig själv.

6 kommentarer:

  1. Jag saknar ord min vän, för det är vad du har blivit....en vän. Min spontana känsla är att jag vill hålla om dig och ge dig en varm kram och jag hoppas du känner den trots avståndet i etern. Det är verkligen starkt och modigt av dig att skriva om detta, jag är övertygad om att det finns många fler "härute" som behöver få känna och inse att de inte är ensamma.
    All kärlek till dig
    Skorpan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh....TACK Skorpan! Med tårar i ögonen tar jag emot den där varma kramen <3 Jag vet att det finns många som råkat ut för samma sak som jag och syftet med att skriva om mina upplevelser är att jag också vill berätta om hur jag så småningom klarade av att ta itu med allt jag bar med mig.....men först måste jag ju berätta om grunden och jag är så glad att du finns här och läser det jag skriver....och bemöter mig på det här fina sättet. Det är verkligen som att få en stor varm kram!
      En lika varm kram skickar jag tillbaka till dig!
      Birgitta

      Radera
  2. Men...det är med smärta jag läser hur utsatt du blev. Ett litet barn i sitt egna hem, där den största tryggheten ska finnas. Så klart att det här inte kan glömmas eller raderas ut, stackare. Och tyvärr finns det säkert många som drabbas av samma öde. I mitt jobb har jag anmälningsskyldighet vid minsta oro att något liknande händer, sedan är det upp till socialförvaltningen att utreda.
    Jag skickar dig många varma tankar och en varm kram.
    /Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varma kramar kan jag aldrig få för många av :-) TACK Cia för att du finns här med dina ord och din omtanke!
      Jag är definitivt inte ensam om såna här upplevelser. Det är egentligen därför jag skriver om det, för att jag vill dela med mig av min väg tillbaka till den jag är. För jag gick vilse, tappade bort mina drömmar, mina behov och kanske jag aldrig blir riktigt klar med det arbetet, men jag tycker nog att jag kommit en bra bit på väg :-) Det är det jag vill berätta om, men för att någon annan ska förstå känns det som om jag måste börja med grunden.
      Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv. Jag har ett enormt bra liv idag även om jag får "snytingar" då och då, men det är nödvändigt för det är då jag lär mig, då jag måste tänka till....så livet är intressant!
      Det är jättebra att anmälningsskyldigheten har skärpts, men det här är inte alltid så lätt att upptäcka, än mindre lätt att hantera på rätt sätt. Det finns oftast så mycket skuld och skam inblandat....och hot. Jag skulle önska att det fanns så mycket mer medvetenhet hos oss alla och det är nog dit jag strävar, att på något sätt bidra till att skapa en medvetenhet med hjälp av mina egna erfarenheter.
      Varma kramar tillbaka till dig!
      Birgitta

      Radera
  3. Nu har jag börjat läsa din livshistoria och jag sörjer med dej när jag läser vad du har fått utstå. Den tiden i livet när man ska få vara ett lyckligt barn, obekymrad om livets faror och så utsätts du för det värsta man kan tänka sej.Jag förstår också att det som hänt dej förföljer dej som en mardröm genom livet.
    Kramar från Finas mammis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag hade kunnat önska mig en annan barndom hade jag gladeligen tackat ja till det, men jag kan ju inte ändra på det så det är upp till mig om jag ska låta minnena förmörka mitt liv eller inte. Onekligen har det trasslat till mitt liv, gjort det lite mer komplicerat att förstå sig på. Ändå.....om jag tittar tillbaka kan jag se att jag efter 16 års ålder fick den ena chansen efter den andra till att kunna läkas. Jag kunde inte alltid greppa chanserna på bästa sätt, men jag fick hela tiden nya chanser och får det fortfarande. Så livet är inte hopplöst! Visst kan det vara tungt emellanåt, men vad har man för val annat än att fortsätta lära sig?
      Varm kram till dig!
      Birgitta

      Radera