Genom mina upplevelser och genom att det inte fanns någon jag kunde anförtro mig åt under min uppväxttid utvecklade jag en stor känsla av ensamhet och utanförskap.
Jag kände mig annorlunda
inte som en del av ett "vi"
utan mer som någon som stod på sidan om och iakttog utan att riktigt medverka.
När livet kändes för komplicerat längtade jag till en koja ute i skogen där jag kunde få vara ifred utan relationer jag inte klarade av att hantera.
Ändå ville jag ju inte vara ensam.
Jag ville ha en tillhörighet
ville hitta min plats i gemenskap
men många gånger kändes det så mycket lättare att bara vara själv.
Jag skaffade mig mottot "Ensam är stark".
När jag inte hade någon annan att tillgå fick jag lita till min egen kompetens
min egen styrka till att göra de rätta valen
men jag kände mig ensam
.........väldigt ensam!
Det var en överlevnadsstrategi som kanske skyddade mig under åren då jag verkligen var ensam och utlämnad, men det avskärmade mig också från andra människor
skapade den där ensamheten jag inte ville känna eller ha!
Även när jag träffade min make, fick barn, vänner, arbetskamrater kunde jag känna mig ensam
precis som om jag levde inkapslad i mig själv utan förmåga att ordentligt kunna känna mig viktig.
Även då kunde jag ta fram mitt motto om att "Ensam är stark" utan att förstå att jag behövde byta strategi!
När jag nu tränar på att kunna gå rakryggad i livet
tränar på att vara ärlig och öppen med vem jag är har jag märkt att styrkan faktiskt inte ligger i att alltid vara stark!
Jag måste kunna vara svag också
måste kunna be om hjälp!
Inger, som idag är en av mina närmaste vänner, säger att jag fortfarande är lite dålig på att be om hjälp
men jag känner mig inte längre ensam
gör mig inte längre ensam
så visst har jag gjort framsteg även om jag har saker kvar att jobba med :-)
Stor kram till er alla!
Birgitta
Kan känna igen mig i det du skriver. Visst är det svårt att visa svaghet. Fint och modigt skrivet. Kanske är att visa svaghet att vara modig också.
SvaraRaderaTack för fin kommentar. En ära att få vara förebild.
Kram
Anette
Det finns många nyanser i att vara stark eller svag, men jag undrar om det är bättre att bita ihop än att bryta ihop? Jag har så många gånger önskat att jag oftare skulle ha kunnat bryta ihop, bara kapitulerat, istället för den eviga kampen när jag biter ihop och kämpar för att hålla masken istället för att slänga den åt fanders och bara vara liten och svag en stund! Jag tror att den som kan visa alla känslor mår bättre inom sig själv. Det är som att tillåta alla känslor att vara på lika villkor, att inget är bättre än något annat. Jag vet i alla fall att jag mår mycket bättre då jag bara kan vara den jag är med hela det känsloregister jag har både i min styrka och i mina svaga stunder.
RaderaJa, ta åt dig av berömmet....det är så roligt att ha människor omkring sig som kan dela med sig av sin kunskap :)
Kram
Birgitta
Vilken stark bloggpost och härligt att du ville dela med dig! Jag är glad att du känner att du gör framsteg och är inte livet en resa där man lär sig hela tiden och utvecklas till det bättre hela tiden. Tankvärda ord från dig! Allt gott Mari
SvaraRaderaTack för din kommentar Mari!
RaderaJa, livet är en resa. Ibland går det upp, ibland går det ner. Även om det är bekvämast att befinna sig på toppen är det i dalarna jag lär mig mest, men det gäller att inte gå vilse därnere och inte heller stanna kvar där i evigheter :-)
Kram till dig!
Birgitta