Tjena!

 Jag vill inte förstöra din söndag med skrämselhicka så om du har stark ormfobi får du hoppa över det här inlägget......eller ta det som en terapi på lite avstånd......

Kommer du ihåg den här lilla krabaten?

Då.....för snart 2 år sedan var han liten. Nu har han växt till sig och får inte längre plats i en hand så där gulligt som då första bilden togs :-)

......men han är absolut den finaste och gosigaste orm jag känner!

Nu känner jag i och för sig bara en och har inget att jämföra med, men den här tycker jag om :-)

Det är alltså en Kungspytonorm (Phyton Regius) och han heter Marvin.

 Han är född i Uppsala för ca 2 1/2 år sedan och är idag ungefär en meter lång och väger runt ett kilo. Inte riktigt fullvuxen än, men han jobbar på att bli det. Kolla bara den här kroppen!......och kolla blicken. Visst ser han lite pillimarisk ut? 

Trodde väl aldrig att jag skulle bli så fascinerad av en orm, men Marvin har verkligen slingrat sig in i mitt hjärta :-)

Det är en trygg orm som inte är rädd eller skygg på något sätt vilket säkert är ett resultat av hans husses tålmodiga, mjuka och varsamma sätt att hantera sin orm. Han låter sig villigt hållas även av andra händer än husses, men helst ger han sig ut på egna upptäcktsfärder i lägenheten där han bor.....eller så ringlar han ihop sig under husses täcke och somnar där :-)

Han har så klart ett fint terrarium, men får ofta komma ut och röra på sig.

Hans husse berättade att han alldeles nyligen trodde han skulle bli tvungen att riva sitt kök när Marvin hittade en liten hålighet på sidan av sockeln under köksbänkarna. Husse fick tag på svanstippen innan den försvann under skåpen, fick slita bort golvsockeln och hiva fram den upptäcktsgiriga slingerbulten :-)

I det fria lever de ju så.....i gångar och håligheter under marken där de lägger sig och väntar på att något bytesdjur ska komma. 

De är nattaktiva och de där små röda hålen på nosen är värmesensorer som gör att de hittar sin mat.

Blääää tänkte jag första gången jag hörde att ormar matas med frysta råttor som tinas och värms i varmvatten, men det känns ändå bättre så än att ge dem levande föda med en liten mus eller råtta som inte kan komma undan.....och som också kan bita och skada ormen.

Säkert kommer Marvin och hälsar på här på bloggen igen och om du har läst ända hit hoppas jag att jag kunde förmedla ett litet leende till dig och inte bara rysningar efter ryggraden :-)

Ha en fin söndag!

Kram

Birgitta

Gamla ramar

 Hittade en så vacker gammal ramlist på vår Dalagård som jag ställde i ett hörn i uthuset i väntan på att jag skulle få en idé om vad den kunde tänkas användas till.

Nu har maken hjälpt mig att såga upp den och sätta ihop till en ram

Så fort det blir läge till att besöka loppis igen ska jag leta efter fler vackra ramar att ha stående så här bara som de är utan någon bild i. Vill ha både svarta och guld/svarta att samla som stilleben.

Här står de på byrån i den övre hallen, men det skulle vara snyggt att också ha större att ställa till exempel i ett fönster.

......och torkade blommor och växter känns helt rätt igen efter att ha varit "ute" under många år.

Saker kommer och saker går :-)

Håller på och samlar en massa inredningsinspiration och vi börjar så smått planera för vårens och sommarens alla projekt.

Kan väl säga att jag inte tror att vi blir sysslolösa framöver så det är bäst att ta tillvara på de här lugnare månaderna som återstår av vintern :-)

Kram

Birgitta

Tulpaner

 Jaha....så var det måndag igen. En ny spännande vecka har börjat :-)

För en vecka sedan köpte jag de första tulpanerna för det här året och se så fina de är!

För det mesta brukar mina tulpaner bara skrumpna ihop utan att öppna sig så här fint. Därför blir jag extra glad varje gång jag går förbi och ser dem där på den lilla svarta hallkommoden.

Och med det vill jag önska er en härlig måndag :-)

KRAM

Birgitta

Årets första nyhet

I höstas såg jag så fin vass på en långpromenad längs Strömsholms kanal så jag plockade med mig en stor bukett utan att egentligen ha någon klar bild över vart den skulle kunna passa hemma hos oss.

När jag kom hem provade jag att sätta vassen i en stor glasburk och gick sen runt och kände efter om den skulle hitta sin plats. Vassen var fin, men inte i glasburken, det blev rörigt med alla synliga stjälkar.

Jag behövde något annat än den där glasburken och tänkte det skulle vara fint med en gråbrun urna, men jag äger ingen sån och ville heller inte springa i affärer och leta efter en. Vassen fick bida sin tid i gäststugan tills jag en dag i november slank in på Slottsboden i Strömsholm och såg den perfekta urnan stå längst upp på en hylla och bara vänta på lilla mig :-)

Nu när alla julsaker är undanplockade och granar och annat barrgrönt kastats ut fick urnan komma fram ur sin kasse och vassen hämtades in från gäststugan. Passade jättebra på det lilla runda bordet i sovrummet!

Lät mina vikta stjärnor hänga kvar tills vidare. Även om jag vek dem till jul är de ju inte speciellt juliga och de passade bra in i färgskalan

Nu skulle jag bara vilja ha något mer där på bordet som kompletterar urnan och vassen. En låg skål i samma färgskala skulle vara fint, men vad ska jag ha i den då?! Eller kanske några gamla böcker och en burk med lock?......men det finns ingen sån skål eller burk i mina gömmor. Hmmmmm...... 

Tänk vad en bukett med vass kan föra med sig  :-)

Ha en riktigt fin torsdag!

KRAM

Birgitta

 

Vintervitt

Stora snöflingor har yrt runt mesta delen av dagen......och nu är det alldeles vintervitt ute. 

På min promenad såg jag barnen rulla sig i snön, bygga snögubbar och kasta snöboll. Traktorerna hade inte varit ute och plogat vägarna så jag pulsade runt i ett orört snötäcke där bilar inte hade åkt och inga människofötter hade trampat runt. 

Visst är det väl ändå något alldeles speciellt när vårt landskap blir så här fluffigt vitt och vackert?!

KRAM

Birgitta

 

Tålamod

 Något jag faktiskt är urdålig på är att ha TÅLAMOD!

När jag vill att saker ska hända vill jag att det ska hända NU och inte om 3 månader......eller 3 år.

Många som inte känner mig kan nog tycka att jag är en väldigt lugn och tålmodig person, och det kan jag helt klart vara också, det beror helt och hållet på vad det handlar om.

Jag kan ha oändligt med tålamod när det handlar om sånt som relaterar till andra människor, som i mitt jobb som elev/lärarassistent, men när det handlar om mig själv och det jag gör för min egen skull kan det ibland bli så kort om tålamod att frustrationen bara kokar i mig :-)

Ser att det här ofta går i cykler.

Jag är energisk och har enorm drivkraft och det händer saker i rasande fart, sen kroknar jag och behöver vila och återhämtning. Ibland hittar jag sen ny fart och fortsätter fara runt, men ibland dyker jag ännu lite djupare, blir låg och grubblande......det är oftast då jag tar fram papper och penna (som jag skrev om i mitt förra inlägg).

När jag hittat orsaker till varför jag tappat mitt driv hittar jag också kraft att börja ta mig framåt igen. Ibland går det fort, ibland behövs det lite tid att vänta in.....och allvarligt.....det där är jag jättedålig på.....att ha tålamod att vänta in!!!

Att bära på en massa frustration är tärande. Då behöver jag något att göra under tiden som jag väntar på det där större som jag vill ska hända.

Ofta kör jag då igång något projekt här hemma som får det att krulla sig i tårna på maken.....för han vet att frågan "Kan du hjälpa mig?" kommer förr eller senare och han har definitivt mycket mer tålamod med att göra "ingenting" mot vad jag har :-D

Idag ska granen kastas ut för snart händer det något som jag tålmodigt fått vänta på sedan i mitten av december, men det dröjer säkert några veckor till, så vad sjutton ska jag göra av mig fram tills dess?!

Långa promenader räcker inte längre. Jag borde städa skåp och lådor, men har ingen riktig lust med det.

Nåja, jag ska börja med att kasta ut granen och städa. Kanske det räcker för idag för jag har en bra bok att läsa ut också. 

Att bida min tid med dåligt tålamod går inte.....dåligt tålamod kan bara lösas med något att göra så nu ska jag sätta fart!

Ha en jättefin dag alla ni som kikar in här!

KRAMAR

Birgitta

Mål och mening

 Nu ska vi se hur det går att få ihop ett blogginlägg då jag har en liten tax som ligger nära, nära.....ända upp i mitt knä. Laptopen balanseras på soffans armstöd och skriva får jag göra med ena långfingret :-)

Han mår inte så bra, Rocky. Har en känslig mage som ibland bråkar med illamående och diarré som följd, men vi har medicin som han har börjat få och det brukar gå tillbaka med tid. Lilla plutten....

Bilderna är från äldsta sonens och flickvännens sommarhus.

Funderar på det nya året vi har framför oss.

Trots allt som händer i omvärlden, utan att jag kan påverka det minsta, känns det ändå spännande!

Jag har haft mina dippar under förra året då det mesta känts tungt och det har då liksom inte riktigt hjälpt att jag försökt peppa mig själv med att tänka på allt positivt jag ändå har. Den där tunga känslan har lagt sig som en våt filt över mig i alla fall.

I såna lägen brukar jag skapa mig utrymme till att vara bara med mig själv, ta fram papper och penna och krypa upp i favoritfåtöljen och börja skriva.

På det sättet för jag en inre dialog med mig själv där jag försöker bena ut vad det egentligen är som bråkar i grunden och det fungerar väldigt bra......brukar förstå mig själv lite bättre efter såna skrivstunder :-)

Det jag förstod senaste gången var att jag till viss del tappat mål och mening med mitt liv.

När vi kom hem från Nya Zeeland i slutet på mars förra året var det tänkt att jag skulle fortsätta mitt jobb som lärarassistent i den 5:e klass jag jobbade i innan vi åkte iväg på den där resan, men sen blev ju coronapandemin ett faktum och rektorn på skolan visste inte om grundskolorna skulle förbli öppna eller om de skulle behöva gå över till distansundervisning.

Vi satte oss själva i 14 dagars karantän och efter det var det bara någon vecka kvar till påsklov och dagarna gick tills det inte längre var så stor mening med att jag skulle återgå till min tjänst.

Det gjorde inte så mycket då. Jag fick ju en underbar vår och sommar då jag kunde påta i trädgården och rå min egen tid på ett sätt jag aldrig kunnat förut......som en "prova på pensionärslivet" tid :-)

Jag blev erbjuden en ny assistent tjänst inför höstterminen 2020, men kände omgående att jag inte ville ha den och maken och jag bestämde tillsammans att vi skulle bida lite tid och att jag skulle fortsätta med mitt "pensionärsliv" tills vidare.

Det har känts helt ok fram tills höst/vinterns mörka inträdande.....då började det kännas tungt med både pandemi, ofrihet och en ny typ av frustration och rastlöshet som gav mig sömnsvårigheter, klump i magen och i det närmaste ångest vissa dagar.

Dags att ta fram papper och penna och diskutera med mig själv.

Grunden jag hittade var känslan av att ha tappat mål och mening.

Ska jag bli pensionär fast jag inte ens fyllt 62? Om jag inte vill det, vad ska jag göra istället? 

Jag har alltid haft en drivkraft i att befinna mig i ett sammanhang. Ibland tillsammans med andra, ibland i projekt jag drivit själv och det jag behöver hitta nu är ett sånt sammanhang......att ha en meningsfull uppgift som skapar känslan av att jag kan vara till nytta.

När jag hittade den här grundorsaken, och förståelsen sakta fann sin väg i kropp och knopp, i logik och känsla, kom ett lugn inombords.

Det finurliga är att det sen bara dröjde någon dag innan möjligheter började visa sig :-)

Nu kan jag börja det här nya året med känslan av att jag ingår i ett sammanhang och att jag behövs. 

Kommer att återkomma till det under året :-)

Vi har lite vinter kvar hörrni......men sen......sen blir det våååååår!

KRAM

Birgitta