Balans

 Livet är lite tufft just nu. 

Min mammas make fortsätter att åka in och ut från akuten och min kropp och själ står på något sätt alltid i beredskap. Det är svårt att koppla bort dem, svårt att leva mitt eget liv utan att de ständigt är närvarande i tankar och känslor. 

Jag vaknar varje morgon med spänningar i nacke och axlar, hjärnan känns som om den är inlindad i bomull och allt känns lite trögt att sätta igång med.

När telefonen ringer och jag ser "Mamma" på displayen börjar alltid hjärtat slå lite fortare. Det kan vara en enkel fråga, ändå är det som att allt stannar upp och jag blir fokuserad på en enda sak.....att hjälpa så gott jag kan.

Har upptäckt att det är stor skillnad på att vara behövd och att vara oumbärlig. Jag är ansvarstagande och vill att andra omkring mig ska må bra. Vill att alla ska ha ett liv som fungerar och helst också fungerar bra. Försöker att skilja på det som är mitt ansvar och det som är andras ansvar, men när någon annan mår dåligt och behöver min hjälp ställer jag mig själv åt sidan och hjälper helhjärtat.

Att vara behövd får mig att må bra, men att bli den som bär bördan tär både mentalt och fysiskt. Det blir en balansgång. Var hittar jag balansen där också mitt liv, och mitt välbefinnande, får plats? 

Idag åker jag tillbaka till Katrineholm, men bara över dagen. Maken och Rambo följer med. Är så tacksam över min lilla familj som blir så viktig när allting annat gungar! 

Önskar dig en härligt fin torsdag!

Kramar

Birgitta