Advent

Nu lyser stjärnorna i våra fönster

Ute är det sååååå blåsigt, grått och regntungt, men jag ska ändå gå ut en liten stund och dekorera färdigt i växthuset samtidigt som jag fångar det lilla dagsljus som ändå är.

Sen ska jag fortsätta pyssla inne.

Den vackra metallstjärnan i hallen fick sällskap av en lång ledslinga som jag virade runt gardinstången och lät hänga ner på båda sidorna av fönstret och även om jag inte är riktigt sams med det lite kalla ledljuset så känns det ändå väldigt välkomnande med allt extraljus.

Små granar väntar på att stoppas i stora gamla glasburkar och så ska hyacintfatet dekoreras.

Jag har bara köpt vita blommor till advent.....amaryllis, azalea, julros, cyklamen och hyacinter och till det använder jag allt vackert som naturen bjuder på.

Så nu är det dags att lätta rumpan från soffan!

Önskar er alla en fin och stämningsfull första advent <3

Kram

Birgitta

Skogen flyttar in hos oss :-)

Nu närmar sig den finaste tiden under de här mörkaste månaderna.....advent......och jul!

Jag började pynta vår lilla veranda redan förra helgen och nu märker jag att jag omedvetet börjat sjunga julsånger varje dag :-)

Av granens gröna grenar band jag en stor krans som jag hängde upp på det rostiga armeringsjärnet. I år dekorerar jag allt med vita ullband och vita äpplen.

Jag klädde räcket och verandastolpen med granris och hängde upp belysning längst upp. Det är en slinga som går att bygga på så jag ska se om jag hittar en påbyggnadsdel att lägga på räcket också. Det är ju så himla mysigt med de små ledlamporna som glittrar och glimmar i mörkret!

Plättarna i luften har än så länge klarat kylan och är så här härligt grön i sin dubbelkruka med kran

Den gamla tunnan från vår Dalagård rymmer en stor säck med solrosfrön som fåglarna får serverat varje dag i den nya fågelmataren som jag faktiskt glömde ta kort på.

Maken hade först ställt säcken bara som den var på verandan och när jag skulle flytta på den för att sopa av golvet rasade det ut solrosfrön från ett hål i botten på den. 

Tror att en liten mus skaffat sig sin dagliga mat därifrån och det är klart att även de små mössen måste få mat, men jag vill inte ha dem i solrosfrösäcken och heller inte ha solrosfrön trillandes ut på golvet så då passade tunnan bra :-)

Vet att det finns mindre tunnlock på vår gård, men just nu tog jag ett av dem jag hade hemma trots att det är lite för stort. Det fyller sin funktion i alla fall.

Tallris plockade jag av våra stora ädeltallar i trädgården och nu känns det frodigt grönt och ombonat på verandan. Så mysigt nu när det också ligger ett litet lager snö på marken!

"Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund

Och tusen tusen stråla ock på himlens djupblå grund"

Ha en fin lördag!

Kram

Birgitta

Vad är det som händer?

När vi var till vår Dalagård för drygt 2 veckor sedan tittade jag förundrat på en alldeles nyutslagen liten vitsippa i rabattkanten.....en vitsippa i slutet på oktober!

Sen har jag sett att blåklockornas små blå blommor fortfarande lyser här och där både i dikeskanterna och i vår trädgård och titta vad jag hittade igår.....

.....en lupin som stor och ståtlig stod mitt i havet av alla nervissnade lupinstänglar från sommarens blomning!

Även om det hittills varit väldigt varmt för årstiden kändes det ändå lite konstigt att se den vackra blomman stå där mitt i nervissnat gräs och grå frökapslar. Kändes som att tiden är ur led på så många sätt.

Lupinen blommar i mitten på november medan jag hämtar granris och börjar pynta för advent.

Människor dödas för att andra vill ha makt, för att andra vill få oss rädda, för att andra ska visa vad som väntar oss om vi inte fogar oss efter deras vilja.

Varje dag berättas det på nyheterna om människor som flyr krig och elände, människor som misshandlas, kränks och dör.

Vart är vi på väg?!

Lupinen blommar så fin, så ståtlig, så perfekt i allt det höstgrå och den är faktiskt inte ensam för bara en liten bit ifrån den står det en mindre blå lupin som börjar öppna sin blomstängel.

Kanske tiden är ur led, men det finns åndå så oändligt mycket mer gott än ont, så oändligt mycket mer gemenskap än ensamhet, så oändligt mycket mer kärlek än hat.

Det gäller att inte glömma bort det!

Var rädda om varandra <3

Kram

Birgitta

Dagen idag

Idag vill jag bara vara.

Vill bara vara i lugnet, i stillheten.

Vill bara andas i takt med att löven sakta singlar ner mot marken.

Blåsten som fick regnet att smattra mot fönstren i natt har avtagit och solen kikar fram då och då.

Internetuppkopplingen är såååå seg. Sidornas text och bilder hoppar och far, låser sig, försvinner och kommer tillbaka igen.

Tålamod.......

Här och nu slår det mig hur synonymt det är med hur tillvaron har sett ut för mig den här veckan.

Från frustration över att inte veta vart jag är på väg.....den där känslan av att vilja men inte få saker och ting att falla på plats.....till att allt plötsligt gör en 90 graders vändning och mitt inre fylls av tillförsikt och målmedvetenhet.

Tillvaron har stormat och tårarna runnit likt regnet på fönsterrutorna.

Det känns som om jag har famlat i mörkret efter lysknappen som får lampan att tändas så jag ser vart jag sätter mina fötter, men att jag inte har hittat den......förrän nu!

Konstigt nog så vänder tillvaron ofta när jag ger upp. Jag har upplevt det många gånger förut.

Det där med "minsta motståndets lag".

När jag börjar följa flödet och bara upplever utan att fundera eller leta efter vägar och svar......då händer det :-)

Precis som stormen utomhus har också stormen i mitt inre dragit förbi och idag vill jag bara vara i det lugn som alltid följer ett oväder.

Jag vet att det där lugnet sällan varar så länge.

Jag är en känslomänniska som påverkas, som tar in, låter mig föras med......som i en berg och dalbanefärd.

Just idag är jag inne på en lugn bit av min färd.....bäst att njuta så länge det vara :-)

Kram till er alla!

Birgitta

Det lyser!

Vem är det som bor i mitt växthus!?

I fredags förmiddag snodde jag runt i växthuset.

Jag kastade ut vissna tomatplantor som stått i jordsäckar i vedlårarna, tömde tunnan på vatten, planterade två granar som vi tog med på rot från vår Dalagård förra helgen och sopade golvet.

Sen åkte jag till Västerås för att hjälpa äldsta sonen och hans flickvän med deras lägenhetsrenovering.

Maken hade tagit ledigt från jobbet och var kvar hemma för att fixa med sina projekt som behöver bli klara innan vintern lindar in oss i sin vita skrud.

Det var sen kväll då jag kom hem igen och vår trädgård brukar ligga i mörker.......men när jag svängde in bilen på gårdsplanen såg jag att det lyste i växthuset!

Jag var bara tvungen att tassa över gräsmattan och kika in där.

Det såg ju ut som om någon flyttat in i växthuset och tänt en mysbelysning på den gamla vedlåren :-)

Nu ver jag ju att det var maken som testade den nya elkabeln som dragits in i växthuset, men effekten av fönsterlampan som lyste så fint var verkligen något extra och känslan av att öppna dörrarna och kliva in där var som att kliva in i någons hem!

Lite värme därinne och en fåtölj med fotpall att sätta upp fötterna på så skulle jag lätt kunna slå mig ner o bara vara i lampans mjuka sken :-)

Kram

Birgitta

Minnen

Jag ärvde en liiiiiten orkidéplanta efter min svärmor

Själva plantan var liten och de vita blommorna på sin stängel var jättesmå.

Svärmor dog i oktober för två år sedan och när jag fick plantan hade den en skir stängel full med blommor.

Sedan dess har den blommat med jämna mellanrum och även om plantans gröna blad blivit större är blommorna fortfarande lika små.

Den är såååå söt och påminner mig om min svärmor och hennes alltid lika vackert blommande blommor på fönsterbrädorna hon hade.

Kanske hälsar hon på hos oss ibland, trots att hon inte längre är i sitt jordiska liv, och ser orkidéplantans blommor och gläds lika mycket som jag åt den fina stängeln med de vita blommorna.

Det är i alla fall så jag skulle vilja att det är.

Vill tro att det finns ett liv efter det liv vi lever nu och när jag tänker på henne är hon inte bara borta. 

Trots att jag inte ser henne, inte känner hennes närvaro, inte hör hennes röst rent fysiskt så lever minnena kvar inom mig och en dag som den här, All helgona dagen, tänder jag ett ljus speciellt för alla de nära och kära som numera bara finns nära mig i mitt inre och jag gör minnena av dem lite extra levande i ljusets varma sken.

Önskar er alla en vacker dag!

Birgitta

Mamma är lik sin mamma

Idag är det stora tvättardagen. 

Tänk vilket lyx egentligen att bara kunna öppna tvättmaskinsluckan, ösa in tvätten, dosera tvättmedel och trycka på startknappen!

Ibland slås jag av hur bra jag har det....och hur ofta jag faktiskt tar det för givet....att det liksom bara är så det ska vara.

I morse slogs jag också av hur lik min mamma jag är.

Jag har inte alltid haft en nära relation till min mamma och det har funnits tider då jag varken har kunnat se hennes, eller mina egna, positiva sidor därför känns det så där extra bra när jag med ett leende kan konstatera hur lik min mamma jag är.....och samtidigt känna att jag faktiskt är stolt över det!

Yngsta sonen stod igår kväll med två maskiner fulla med tvätt och avstängd ström i husets gemensamma tvättstuga.

Ingenting var färdig tvättat, han hade fått upp tvättmaskinsluckorna och lagt i en laddning tvätt i centrifugen för att åtminstone få ur en del av allt vatten ur tvätten, men när han stängt locket gick den varken att köra eller öppna igen.

Frustrerad ringde han mig.....och mamma rycker självklart ut för att hjälpa sin son :-)

Ut i iskalla kvällen, skrapa rutorna på bilen, köra de 1 1/2 milen till Hallstahammar, plocka med den dyngsura tvätten som inte satt fast i centrifugen och åka hem för att lasta in den i vår tvättmaskin för att tvätta klart och få den torr.

Jag gick och la mig efter midnatt och steg upp innan tuppen i morse. Skrapade åter igen rutorna på bilen och åkte till Hallstahammar för att lämna fint vikt torr och ren tvätt och ta med mig en blytung kasse med mer dyngsur tvätt som sonen befriat från centrifugen som tidigt i morse fått ström igen så den gick att öppna.

Det var inte sonen som bad att jag skulle göra allt det här utan jag gjorde det med glädje för att han behövde hjälp.

Han skulle på ett möte idag på förmiddagen, kläderna han hade tänkt ha på sig låg dyngsura och otvättade och det fanns ingen ledig tvätt tid idag.

Klart att jag hjälper honom, för vi är en familj som hjälps åt. Det har min mamma lärt mig och makens mamma lärt honom. 

Vi finns här för varandra och min älskade mamma har alltid ryckt ut för mig när tillvaron kört ihop sig trots att hon bott 8 mil från mig, jobbat heltid och haft sin vardag att ta hänsyn till. Jag har sällan bett om den hjälpen, hon har gjort det ändå, som en kärlekshandling till mig.....och jag är stolt över att jag är likadan.

Så idag snurrar tvättmaskinen och både sonens, och vår egen, tvätt blir ren :-)

Ha en härligt fin måndag!

Kram

Birgitta