tisdag 20 september 2016

Livets lotteri

I mitten av juli fick maken och jag beskedet att han hade prostatacancer.
Cancer....ett så himla laddat ord!
Den första känsla som sköljde över mig var rädsla!
Vad betydde beskedet? Hur skulle framtiden bli? Skulle jag få fortsätta ha honom vid min sida eller skulle jag förlora honom?!

Prostatacancer finns i en aggressiv form som sprider sig med metastaser och en mildare form som inte bildar metastaser. 
Det kändes som om vi spelade rysk roulette med livet som insats.....agressiv form.....eller mildare form.....

Maken hade den mildare formen!

Vi vet inte hur länge tumören har funnits där, men det kan handla om år.
Han har regelbundet kollat sina psa värden och de har legat ganska lågt, men under det här året började de stiga och när läkaren dessutom kunde känna en förändrad hårdhet i prostatan gjordes det en biopsi där man tar vävnadsprover inifrån prostatan.
6 av 10 av makens prover visade på cancerceller och även om det inte var akut att behandla så var rekommendationen ändå att operera bort prostatan eller stråla tumören.

Maken hade bestämt sig redan innan han lämnade läkarens rum. Han ville att prostatan skulle tas bort och det var den operationen som gjordes när jag skrev mitt förra inlägg.
Jag var rädd.
Rädd för att något skulle hända under operationen. Rädd för att det skulle finnas något mer som man inte visste om innan. Rädd för konsekvenserna av operationen. Rädd för komplikationer.
Många timmar av väntan då jag inte kunde göra så mycket annat än just vänta medan känslorna tumlade runt i kropp och knopp!

Men....operationen gick bra och nu är prostatan borta.....och tumören är skickad för analys.
Den här cancerformen kan komma tillbaka i urinledare eller urinblåsa, men det tänker vi inte på nu.
Nu fokuserar vi på nutid.
Vi har redan gått igenom ovissheten med provtagning och biopsi. Operationen är gjord och på torsdag ska katetern tas bort och maken och jag får börja träna bäckenbottenkniiiiiip tillsammans :-)
Inkontinens är vanligt eftersom urinledaren går genom prostatan och vid en operation måste den tas av och kopplas ihop igen vilket kan ge förträngningar eller förslappningar, men vi hoppas givetvis att det ska återgå till det normala utan komplikationer.
Operationen kan också ge impotens, eller störningar i potensen. 
Vi vet ännu ingenting om det annat än att opererande läkare lyckades klara de viktiga nerverna som går vid prostatan och som styr potensen.
Vi har varit tillsammans länge.....i lördags var det faktiskt 34 år sedan vi träffades första gången! 
Vi känner varandra väl och har en kärlek som är varm och innerlig......vi kommer att klara det här tillsammans!

Hur konstigt det än kan låta är vi tacksamma.
Inte tacksamma över att cancern knackade på vår dörr och oinbjuden stövlade rakt in utan att vi kunde göra något åt det, utan tacksamma över att den ändå kom i en mild form som inte tar livet ifrån oss!
Vi är mer rädda om varandra och vår tid tillsammans. Livet känns skörare, inget vi kan ta för givet.
Tiden är inte oändlig.....det gäller att ta tillvara på de dagar vi har.
Vi är tacksamma över att vi inser det och vi är såååååå tacksamma över att vi har så mycket att glädjas över trots att vi fått oss en riktig hurring!

Varma kramar till er alla!
Birgitta


2 kommentarer:

  1. Jag tänkte att jag skulle ha träffat dig för att höra hur det hade gått, men har inte sett er. Skönt att höra att operationen gick bra i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt har faktiskt gått väldigt bra både med operation och nu efteråt. Det är gott läkkött i min make :-)....och givetvis är vi väldigt tacksamma över den forskning som gjort det möjligt att operera med robotkirurgi där precisionen ger större möjligheter att klara känsliga nerver och den lilla ringmuskeln som sitter mellan urinledare och urinblåsa. Vi är också tacksamma att just den här opererande läkaren tydligen är duktig på att hantera tekniken med så gott resultat. Har förstått att så inte är fallet på alla lasarett.
      Nu väntar vi egentligen bara på ett återbesök för koll, svar på tumöranalysen och på att allt inuti maken ska läka så han kan lyfta och röra sig precis som han vill igen, men allt sånt blir bättre hela tiden.
      Tack för att du bryr dig Helena och tack för din kommentar!
      Kram
      Birgitta

      Radera