Ett beslut

Jag är inte en person som kastar mig in i saker utan att tänka efter, men jag är heller inte en person som är rädd för att försöka.
Jag drivs ibland av en övertygelse som blir så stark att jag bara måste följa den!

När jag för snart 3 år sedan startade Butik Vitt och Brett hade jag ambitionen att skapa en kreativ butik med gammaldags atmosfär.

Jag ville blanda mitt eget hantverk av återvunnet material med noga utvalda inköpta saker och kuriosa.
Jag hade så många idéer jag längtade efter att få förverkliga!
Jag har haft 2 företag tidigare och vet att det inte bara är en dans på rosor att vara egen företagare så just den biten längtade jag egentligen inte alls efter, men om jag skulle få göra det jag verkligen ville göra var det enda vägen att gå.

Åren som gått har bjudit på mycket glädje, mycket kreativitet och många härliga möten.

En trogen kundkrets har hittat till butiken och det har också hela tiden kommit nya kunder som inspirerats och handlat.

Alla fina omdömen både jag och butiken fått har jag samlat i mitt inre och försökt ta fasta på då det varit lugnare perioder med för lite rörelse och för lite kundbesök i butiken, för såna perioder har också funnits! 

Jag vet att läget på butiken inte är det bästa.
Hallstahammar är en liten bruksort i skuggan av Västerås med dess stora shopping utbud, och butiken ligger i en källarlokal en tvärgata från centrum,
men när jag kom in där första gången kändes det som om det var precis den lokalen jag letat efter och hyran är rimlig.
Jag tänkte långsiktigt och även om ekonomin varit svajig har jag ändå trott på min idé och min butik.
Jag har jobbat på
......ända till förra sommaren då det hände saker som tvingade mig att börja fundera på om jag skulle fortsätta med butiken.

Jag åkte bergochdalbana både i tankar, känslor och humör.
Ena dagen upp
andra dagen ner.
Jag tappade kreativiteten, och hittade den igen.
Det tog en himla massa energi och jag var tvungen att komma fram till ett beslut.
Med 9 månaders uppsägningstid på butikens lokal behövde jag framförhållning
så jag sa upp kontraktet i september förra året och gav mig själv betänketid under månaderna jag hade framför mig.
November och december kom med massor av jobb, men jag fortsatte fundera.

Något hade börjat gro.
Något som funnits med mig länge, men som jag valt att inte fokusera på.
När jag gav mig tid till att lyssna i mitt inre märkte jag att jag längtade efter något helt annat än att tillverka, köpa och sälja saker.
Så en dag bestämde jag mig bara -
Jag är klar med Butik Vitt och Brett!

 Nu när jag tagit beslutet känns det så bra!
Jag har 3 månader på mig att tömma lokalen
senast sista juni ska jag stänga dörren för sista gången och lämna tillbaka nycklarna.
Många fina minnen tar jag med mig
men också ett litet pirr i magen inför framtiden :-)

Allt gott till er alla!
Kram
Birgitta

Symbolik

I morse kittlade solen mig i ansiktet så jag vaknade tidigt.

Jag lät då tankarna fara fritt och började fundera på det där med att ha en grund i sig själv, sina upplevelser och vad det skapar.

 Jag ser ofta saker och ting i inre bilder och nu såg jag ett garnnystan framför mig.
När jag nystar garn börjar jag alltid med att göra som en fast "klut" som jag sen lindar runt.
Nu såg jag det som att min personlighet finns i den där kluten.
Det är det som bildar min grund
Det som bildar mitt "jag".

Lagren som sen lindas är upplevelserna i mitt liv
det som bildar grunden för hur jag upplever mitt liv.
Här såg jag ett ljuvt rosa garnnystan framför mig.
Lagren av garn var lindade precis lagom hårt så de bildade det perfekt rundade garnnystanet.
Vackert var det!

Men så ändrades bilden.
Det vackra garnnystanet som borde ha varit mitt liv såg plötsligt ut som om en väldigt energisk katt hade satt klorna i det.
Det var alldeles tufsigt med utdragna garnändar, delade trådar, trasiga trådar
och genom hela den trassliga högen fanns det 2 strumpstickor instuckna
rakt genom den innersta kluten som bildar mitt "jag".

 

Det ljuva rosa garnnystanet som borde ha fått vara så där vackert förstördes
och ända in i mitt innersta "jag" stacks de där strumpstickorna
sårade mig, skadade mig.
MEN.....garnnystan går att nysta om!!!!
Strumpstickorna går att dra ut!!!

Genom att Inger hjälpte mig att förstå kunde jag med egen kraft dra ur strumpstickorna.
Jag hittade en fri garnände och med oändligt tålamod började jag trassla upp hela härvan tills garnet låg framför mig i en prydlig hög.
Den innersta kluten lämnade jag orörd.
Trots att hålen efter strumpstickorna fanns där ville jag inte nysta om mitt innersta "jag"
tror inte att man kan ändra på sin personlighet
bara på sitt beteende
på hur man agerar och reagerar.

Sakta men säkert lindar jag ett nytt nystan
lika ljuvt rosa som det första perfekta nystanet
men det här nystanet kommer för alltid att ha ihop knutna garnändar, lite trasiga trådar och kanske det aldrig blir så perfekt runt och fint som det perfekta nystanet
men garnet är det jag har, jag får inte ett nytt.
Garnet är mitt liv
kluten är mitt innersta jag
det kommer aldrig att förändras
men jag kan förändra min bild av mitt liv....av mitt garnnystan.
Jag kan nysta om!

En varm helgkram vill jag ge till er alla <3
Birgitta

Vad är detta?

Jag har ett så fint litet verktyg som jag hittat i ett uthus på vår Dalagård.

Det är ca 12-13 cm långt och har ett vackert svarvat skaft i svartmålat trä, en nederdel i metall och ett huvud som en liten hammare

....men jag har ingen aning om vad det är för något. Vad ska det användas till?

Det ser ut som infällningar av ben i det lilla hammarhuvudet. Tyvärr har alla saker på vår gård under många år legat kallt och fuktigt under vintrarna så järn har börjat rosta och andra material blivit anfrätta av fukt.

Jag tror att det ligger i sitt originalfodral där det står "Diamants pour vitriers" och om jag söker på google translate översätts det till "Diamanter för glasmästare".

Det får mig ju att tänka på något slags skärverktyg för glas, men jag får inte ihop hur man skulle kunna skära glas med den här.

Om det är någon som vet vad det är för en manick skulle jag bli jätteglad över att få veta!

Ensam är stark....eller?

Genom mina upplevelser och genom att det inte fanns någon jag kunde anförtro mig åt under min uppväxttid utvecklade jag en stor känsla av ensamhet och utanförskap.

Jag kände mig annorlunda

inte som en del av ett "vi"

utan mer som någon som stod på sidan om och iakttog utan att riktigt medverka.

När livet kändes för komplicerat längtade jag till en koja ute i skogen där jag kunde få vara ifred utan relationer jag inte klarade av att hantera.

Ändå ville jag ju inte vara ensam.

Jag ville ha en tillhörighet

ville hitta min plats i gemenskap

men många gånger kändes det så mycket lättare att bara vara själv.

Jag skaffade mig mottot "Ensam är stark".

När jag inte hade någon annan att tillgå fick jag lita till min egen kompetens

min egen styrka till att göra de rätta valen

men jag kände mig ensam

.........väldigt ensam!

Det var en överlevnadsstrategi som kanske skyddade mig under åren då jag verkligen var ensam och utlämnad, men det avskärmade mig också från andra människor 

skapade den där ensamheten jag inte ville känna eller ha!

Även när jag träffade min make, fick barn, vänner, arbetskamrater kunde jag känna mig ensam

precis som om jag levde inkapslad i mig själv utan förmåga att ordentligt kunna känna mig viktig.

Även då kunde jag ta fram mitt motto om att "Ensam är stark" utan att förstå att jag behövde byta strategi!

När jag nu tränar på att kunna gå rakryggad i livet

tränar på att vara ärlig och öppen med vem jag är har jag märkt att  styrkan faktiskt inte ligger i att alltid vara stark!

Jag måste kunna vara svag också

måste kunna be om hjälp!

Inger, som idag är en av mina närmaste vänner, säger att jag fortfarande är lite dålig på att be om hjälp

men jag känner mig inte längre ensam

gör mig inte längre ensam

så visst har jag gjort framsteg även om jag har saker kvar att jobba med :-)

Stor kram till er alla!

Birgitta

 

Personlighet

Det har funnits stunder då jag undrat om min personlighet hade varit annorlunda utan de upplevelser jag bär med mig.

Numera tror jag inte det, men mitt beteende hade säkert varit annorlunda.

Jag vet att jag har en inre styrka, en inre tro som alltid drivit mig.

En övertygelse om att jag faktiskt har ett stort värde

att mitt liv har en mening.

Idag kan jag se att den övertygelsen fanns där när jag var liten, men att jag blev förvirrad av det bemötande jag fick.

Jag har en stark tilltro till kärleken och jag har faktiskt aldrig haft svårt att kunna älska, däremot tappade jag ju bort tron på att jag var värd att få kärlek tillbaka.

Mitt beteende har präglats av rädsla.

Rädslan över att bli bedömd och bli bestraffad för min oduglighet.

Det var ju det han lärde mig, men det har funnits en dubbelhet i det där.

Min inre övertygelse sa mig att jag har ett värde, att jag inte var värd den behandling jag utsattes för.

Min inre övertygelse sa mig att jag var stark och att jag gjorde rätt.

Ändå straffades jag, och jag förstod inte varför.

Därför blev jag osäker, otrygg och rädd.

Gjorde jag rätt.....eller gjorde jag fel?

Jag vacklade i min tro på mig själv och min egen förmåga

och det är något jag fortfarande jobbar med att få tillbaka, tilliten till mig själv

Jag gör det genom att om och om igen utmana min egen rädsla 

för jag vet att jag egentligen kan så mycket mer än jag tror.

Livet har blivit så mycket jobbigare då jag varit tvungen att brottas med den där rädslan, men jag har inte sett att jag haft något annat val.

Under många år var jag ett offer som levde med hämnd, sorg och ilska inom mig

och jag gömde mig bakom rädslan, lät den begränsa mitt liv.

Det gör jag fortfarande då och då

men idag försöker jag tala om för mig själv att "det är okej att vara rädd, men låt inte rädslan bromsa dig!"

Jag vill ju inte vara ett offer utan en fri, levande människa.

Jag är inte där riktigt än, men det är mitt mål :-)

Önskar er alla goa bloggläsare som tittar in här en riktigt fin helg!

Kram till er!

Birgitta

Att förlåta

 Jag kommer aldrig att få svar på frågan varför just jag drabbades.

Kommer aldrig att få veta vad och hur han tänkte, den där mannen.

Han var en sårad själ och han sårade i sin tur

den vetskapen får räcka för min del.

Han är borta nu

borta från mitt liv och också från sitt eget jordeliv.

Minnena kommer alltid att finnas kvar

men det är ok med minnen som inte längre får mitt hjärta att klappa av rädsla

eller mina ögon att tåras av sorg och smärta.

Kan man någonsin förlåta?

Idag säger jag att man måste förlåta.....för sin egen skull.

Jag var tvungen att förlåta.....för min egen skull.

Jag visste att han också led inom sig

att hans egna minnen emellanåt red honom som en mara.

Det är inget försvar för det han gjorde, bara en förklaring.

Det var inte lätt att förlåta.

Flera gånger trodde jag att jag hade förlåtit, men så länge frågan "Varför?" fanns kvar inom mig visste jag att jag ännu inte hade förlåtit.

Jag fick mangla igenom allt han gjort mot mig och även om det kan låta som om jag gick från klarhet till klarhet var det nog något av det tuffaste jag gjort.

Om jag bara hade kunnat känna och släppa hade det nog varit så mycket enklare än då jag hela tiden också ville veta "Varför?".

Det där logiska analyserandet hade jag önskat att jag kunnat skippa

men det ledde i alla fall till den stund då jag insåg att jag var tvungen att släppa rädslan, bitterheten och sorgen för att kunna börja leva utan kamp.

Han led ju inte av mina känslor

det var bara jag själv som led!

När jag accepterade att det som hänt har hänt och att jag aldrig kommer att få några fler svar än de jag redan hittat inom mig själv kunde jag förlåta.

Jag kan ju aldrig påverka det på något annat sätt.

Jag var tvungen att förlåta för min egen skull

och numera frågar jag inte "Varför?" ur det perspektivet :-)

Insikt!

Inger behövde aldrig lägga upp någon agenda för vad vi skulle jobba med hon och jag.

Från mitt inre kom det obearbetade upp som syrebubblor ur djupet

färdiga att kännas av och få förståelse för.

Den fysiska misshandelns slag, luggningar och örfilar passerade jag snabbt.

Slagen kunde jag förstå

det jag inte förstod var hånet, nervärderandet och ignorerandet

- den psykiska misshandeln.

26 år efter att vi hade flyttat från den där mannen kunde jag fortfarande höra orden

- "Är du dum i huvudet?! Kan du ingenting?!"

- "Ingen kommer att vilja ha dig! Du kommer alltid att vara ensam!"

- "Titta på dig själv! Hur ser du ut egentligen?! Som en hora!!"

Jag hade blivit matad med allt det där tillräckligt många gånger för att till slut ta till mig det som en sanning!

Inger och jag kom till en punkt då jag skulle beskriva mitt eget värde.

Vad är det att ha ett värde?

Vad är det att vara värd något?

Jag kunde inte svara på det.

Som en inre bild såg jag en fjäril som febrilt fladdrade runt. Jag försökte få den att landa någonstans men den bara fortsatte att fladdra med snabba vingslag.

Med stigande frustration och tankemöda försökte jag förstå innebörden av orden

Vad är det att ha ett värde?

Hade jag inget värde?

Hade jag verkligen inget värde?!

Flera gånger malde frågan runt inom mig innan jag insåg svaret, accepterade svaret

Nej, jag hade inget värde.

När jag började gråta förstod jag hur långt in i min innersta självkänsla hans ord och handlingar hade nått!

Jag förstod också att den planta av förnedring som han hade sått hade jag fortsatt att vattna och vårda!

I min dåliga självkänsla låg bristen på tillit till mig själv och andra.

Därför kunde jag inte lita på att jag var älskad

kunde inte lita på att den jag var var bra nog.

Därför kände jag alltid att jag misslyckades.

Jag hörde ju orden!

Jag var dum i huvudet, kunde ingenting!

Varför skulle någon vilja vara med en sån som mig?

Utan att förstå det hade jag aldrig sett mig värd att få ha det så bra som jag hade det!

Oj, oj, oj....den insikten var som ett slag i huvudet av en stekpanna!

I alla år hade jag haft kärleken vid min sida utan att kunna känna mig älskad.

Jag hade älskat men inte kunnat känna mig värd den kärlek jag fick tillbaka.

Alla pusselbitar föll på plats.

Jag förstod varför jag hade avslutat min första långa relation och jag förstod att relationen med min make hade kunnat gå precis samma väg om inte han hade varit så otroligt envis med att stå kvar vid min sida!

Jag insåg också vilken enorm tur jag haft som fått så många underbara människor i min väg.

Om och om igen hade jag fått möjligheten att bli älskad.

Tänk att det skulle ta över 40 år för mig att förstå att jag var värd den kärleken!