Yiiipppiiii :-)

Helt förutsättningslöst satte jag mig innan nyår och bläddrade igenom arbetsförmedlingens platsbank för Västmanland.

Medan maken under ett par års tid farit Sverige runt i sitt jobb som servicetekniker har jag tagit på mig det största ansvaret för liten hund, hus och hem, men till och från har jag funderat på om det är så jag vill ha det även framöver. 

Makens cancerbesked förra sommaren fick oss båda att tänka till och fundera ett varv extra på hur vi vill ha vår nutid och framtid. Det är så lätt att annars bara låta dagarna gå och tänka att sånt man verkligen vill göra får göras "sen"!

När jag satte mig med laptopen i knäet och valde "arbetsförmedlingen.se" var det med intentionen att inte längre vänta till "sen" utan ta tag i saker och ting "nu", 

Jag hade ingen aning om vilka lediga jobb som fanns, visste inte hur attraktiv en 57 årig f.d florist är på arbetsmarknaden och egentligen visste jag inte heller riktigt vad jag skulle vilja göra.

Jag har många andra erfarenheter förutom floristyrket så jag sökte väldigt brett. Skummade faktiskt genom alla de 853 lediga jobben....och jag måste säga att jag blev positivt överraskad av att det fanns flera jobb jag skulle kunna tänka mig att söka, men så fanns det ett speciellt jobb jag bara kände att jag MÅSTE söka!

Med tålamod fixade jag ett nytaget foto på mig själv, knappade ner ett lättläst CV och ett så personligt Personligt Brev jag bara kunde och det kändes bra när jag tryckte på "skicka" knappen.

Efter det var det "bara" att hålla tummarna, hoppas på det bästa och vänta.

 Har ni någon gång försökt hålla förväntningar ifrån er för att ni inte vågat hoppas på för mycket för att inte bli besviken? Sådär så att man tror att man kan lura sig själv fast man inte kan?!

Yngsta sonen sa "Det jobbet känns perfekt för dig mamma!"

Min vän, som också var min referens, hade en bra känsla när jag blev kallad till ett personligt möte med kontaktpersonen bara några dagar efter min ansökan och mötet då kändes väldigt bra. Ändå vågade jag inte släppa känslorna helt fria

.....inte förrän dagen därpå, då maken, äldsta sonen och jag var i Västerås med bilen fullastad med byggmaterial till sonens lägenhetsrenovering och jag fick samtalet som sa att jag fick jobbet om jag fortfarande ville ha det. Då släppte allt och skrattet bara bubblade ur mig!!! 

Klart att jag vill ha det! :-D

Så, bara så där hux flux ska jag nu börja på ett nytt jobb på tisdag!!!

Lite pirrigt är det, men också såååå roligt och spännande....och nu ska jag ta en tur till Västerås för det behöver inhandlas lite arbetskläder :-)

Kram!

Birgitta