Födelsedags"barn"

Jag tänker ofta på att tiden går så himla fort, på så många sätt.
Ibland är det bara bra....som när det är vinter och jag vill att det ska bli vår.
Ibland är det mindre bra...som nu när den där härligt skira vårgrönskan redan övergått i sommargrönt och alla lökblommor bara ser tråkiga ut i rabatterna.
Som tur är ersätts de av annat som blommar...som lupiner

Jag tycker de är som vackrast när de precis har visat färg nertill och har kvar sin samlade gröna topp.

Åren i vårt hus har också gått väldigt fort...26 år har vi bott på samma ställe. Det är precis halva mitt liv!
Vår äldsta son har flyttat hemifrån, men vår yngsta son bor fortfarande kvar hos oss.
Det är han som är mitt stora IT stöd, som hjälpte mig att skapa den här bloggen och lärde mig hur jag ska hantera den.
Det är han som kommer ilandes när jag i förtvivlan ropar NEEEJ när inlägget jag håller på med plötsligt ersätts av en annan sida utan att jag tycker att jag gjort något, eller när bilder inte hamnar där jag tänkt att de ska vara.
Tålmodigt har han hjälpt sin otekniske mamma att få rätsida på teknikens under och sakta men säkert lär jag mig sådant som jag inte ens hade intresse av att lära mig för bara några månader sedan.

I tisdags fyllde han 21 år....Tjugoett!
Det var ju inte länge sedan han for omkring med sin lära gå vagn så det dunsade i dörrposterna!...fast, jo, det var det...åren har bara gått så fort!

Han är ingen vän av stora kalas, men visst vill han bli uppmärksammad på sin födelsedag.
Så jag plockade en bukett med lupiner och bakade jordgubbstårta

Han är ingen vän av tårta heller, men min jordgubbstårta brukar slinka ner

...kanske för att den inte innehåller sylt, för det tycker han inte om.

Sist ni fick se en bild av honom var på mitt allra första inlägg där han låg och sov i släpkärran som då stod på vår Dalagård. Han var tonårstrött och stugan innehöll inga möbler som man kunde sträcka ut sig på....så då bäddade han i släpkärran...man tager vad man haver!
Här är han på sin 21 årsdag

...vår fina Alexander som brukar krama mig och med ett leende säga -"Vad liten du är mamma!"
Ja, det skiljer ju 2 dm....och det är jättebra att kunna be honom hjälpa mig ta ner porslin från översta hyllan i köksskåpet, annars måste jag ju hämta en stol för att nå!

När han inte firar födelsedag, eller gör någonting annat, så kan man hitta honom här

....och man måste säga KNACK, KNACK innan man kliver in i hans rum för han har ryggen mot dörren och med hörlurarna på så hör han inte när man kommer. Skrämmer man honom får man inte se det här leendet

...så jag säger alltid KNACK, KNACK :-)