Under vintern har jag varit mer med mig själv i min lilla lägenhet i Hallstahammar än jag varit i huset i Strömsholm med make och liten tax. Har aldrig haft några som helst problem med att vara med mig själv, till och med så jag behöver den där egentiden emellanåt och då är det otroligt lyxigt att ha en egen lägenhet att åka till 😊
Det är nu snart ett och ett halvt år sedan jag köpte lägenheten. När jag hade renoverat och möblerat klart och skulle börja vara där hade jag många gånger dåligt samvete. På många sätt kändes det inte rätt att åka dit och stanna där, men jag gjorde det ändå och har konsekvent jobbat med den känslan och har nu väldigt sällan dåligt samvete för att jag prioriterar min egen tid.
Vet sen tidigare att jag är en person som anpassar mig efter andra, kanske mer än vad som varit bra för mig ibland. Maken och jag är nu inne på vårt 44:e år tillsammans och tankarna på vem jag är utan honom har funnits där ganska många år.
Jag har tendensen att tappa bort mig själv i bruset av andras behov, andras önskemål och vilja. Inte för att de kräver att jag ska ge allt för dem utan för att jag per automatik gör det, och har gjort så ända sen jag var liten.
Det är ett mönster jag skaffat mig under min uppväxttid och mönster jag hållit fast vid fast jag inte alltid mått bra av det. Det är en av alla sakerna jag gör när jag har min egen tid i lägenheten......känner efter vad JAG vill utan att kompromissa bort det som om det på något sätt skulle vara fel.
Något som också påverkar mig är normen i samhället med hur man ska leva, vara, se ut.
Har inte alltid varit "mainstream" utan ganska många gånger valt vägar som ifrågasatts av andra, speciellt då jag valde alternativa vägar för min egen terapi och också utbildade mig själv, och som egen företagare, började jobba som alternativ terapeut.
Är stark i det jag gör när jag själv vet att det är rätt för mig. Då låter jag inte andras tyckande och tänkande stoppa mig, men det har ändå varit tråkigt de gånger jag blivit så starkt ifrågasatt att jag känt att jag behövt försvara mina beslut.
Har fått frågor om beslutet att skaffa en egen lägenhet utan att separera från min make. Det finns de som tycker det är ett konstigt val, och faktiskt har det mest varit lite äldre män som höjt på ena ögonbrynet och sett ganska oförstående ut medan kvinnor i alla åldrar tyckt det varit ett jättebra val.
Efter den här vintern är jag inte längre lika villig som förut till att kompromissa bort mig själv och mina behov. Jag mår bra av att vara med mig själv och maken har konstaterat att vi numera inte har samma dygnsrytm, inte samma matvanor eller ens samma tid då vi äter.
Har i så många år tryckt ner mig själv och inte tyckt jag varit bra nog. Jämfört mig med andra och tänkt att jag borde vara mer si, eller så. Tiden med mig själv har stärkt min självkänsla på ett sätt som ingen annan relation kunnat göra och ju starkare jag blir i det desto högre skriker det i mig när jag går emot mig själv och anpassar mig över en gräns som inte känns bra.
För en gångs skull känner jag inte att jag på något sätt har bråttom. Att hitta mig själv och min väg i livet är en process som får fortgå i den takt som känns rimlig. Mitt mål är att må bra varje dag, vara i så bra balans jag bara kan varje dag.
Jag försöker att respektera, acceptera och lyfta mig själv på alla sätt jag kan. Har jag sovit dåligt en natt är det helt ok att sova till kl 11 om jag behöver det. Vill jag äta bara grönsaker gör jag det. Har jag inte lust att medvetet träna gör jag inte det, men jag försöker röra på mig på något sätt varje dag eftersom jag mår bra av det. För mycket stillasittande får det att börja krypa i kroppen på mig.
Vill gärna ha något speciellt att göra varje dag, men det går jättebra att ligga en stund i soffan, eller sängen, med händerna på magen och djupandas utan att tänka på något speciellt alls. Det till och med känns nödvändigt att göra det då och då.
Mitt liv behöver inte levas i full fart. Den tiden har jag haft och vill inte ha tillbaka 😁
Allt gott till just dig som delat mina ord en liten stund. Tack för att du finns här 💖
KRAM
Birgitta
Du är klarsynt och har kommit långt i konsten att vara människa. Och så modigt att förverkliga insikten genom att skaffa dig ett eget bo. Och så gratulerar jag dig till att ha en make som bejakar dina val. Ofta stupar allt på just det.
SvaraRaderaLev och må gott!
Kramar från Eva-Mari
Tack du fina Eva.Mari <3 Det är helt klart en konst att vara människa i vårt samhälle och i relationer både med andra och med sig själv :-)
RaderaMin make har ofta sagt att om jag mår bra mår han bra och har alltid stöttat mig i mina beslut även om han säkert har undrat ibland hur det ska bli. Men, jag brukar tänka att om jag inte provat mina vingar vet jag ju inte om de bär och livet lär hela tiden. Det går alltid att ändra riktning igen om det en dag inte känns rätt längre :-)
Må så gott och varma kramar till dig!
Birgitta
Fina fina Birgitta!
SvaraRaderaJag tycker du gör helt rätt som lyssnar på vad som blir bra för dig!
Och jag är så glad att du har en man som förstår dig i det.
Jag tror att många äktenskap skulle vinna på chanser till mer egentid.
Att som du få ha en egen liten vrå.
Även om det såklart inte passar alla.
Och självklart inte är praktiskt möjligt för alla.
För mig innebar det en separation för att få till den där egentiden, men kanske hade vårt förhållande gått att rädda om jag fått möjlighet till egentid i en helt egen bostad. Alltså, om jag fått det innan vårt förhållande helt gick sönder.
Jag känner så väl igen mig i hur du känner och nu när jag bor själv så njuter jag av att ha min egen tid och egna val av såväl måltider som sovrutiner.
Jag tycker du gör helt rätt som struntar i andras tyckande!
För om du mår bra, så stärker ni ju bara er relation!
Varma kramar
Åh Tack fina fina Du <3 Ja, tänk om vi alltid skulle kunna utgå från vad som blir bäst för oss som individer, men som Eva-Mari skrev i förra kommentaren.....det är en konst att vara människa :-)
RaderaEn ung tjej i vår bostadsrättsförening berättade för mig att hennes mamma blev ifrågasatt när hon skaffade en tjänstebostad i en annan stad för att kunna jobba med det hon ville utan att hela familjen skulle behöva flytta. Kan inte tänka mig annat än att reaktionen kom för att hon är kvinna och samhällsnormen i det stora hela fortfarande är att kvinnan är den som tar ansvar för hem och familj......och det var nog precis det som mitt dåliga samvete handlade om då för ett år sedan, att jag inte längre tog det ansvaret. Men, min make klarar utmärkt att ta hand om sig själv och den här jaktsäsongen har han inte behövt ha dåligt samvete för att han jagat precis så ofta som han har velat. Ingen har ju ändå väntat på honom i huset. Win-Win :-)
Ha det så jättebra Maria och KRAM till dig!
Birgitta