Vi har ingenting grönt i vår inredning hemma just nu, men även om vi inte har väggar eller saker i grönt har vi alltid mycket växter av alla de slag!
Jag kan inte gå förbi växtdelen i mataffären utan att sukta efter ännu mera växter fast våra fönster är fyllda av grönska. Jag liksom dras dit som en fluga till en sockerbit!
Tur att jag har viss självdisciplin och tittar mycket oftare än jag köper för våra städsegröna krukväxter dör sällan och även om jag älskar växter så vill jag inte bo mitt upp i Borneos urskogar :-)
Så länge jag kan minnas har jag haft en känsla av att grönt är som en grundfärg inom mig. Jag känner mig på något sätt synonym med den färgen.
I kompendiet jag har om färger står det så här om GRÖNT:
Färgen GRÖN är balanspunkten i spektrat. En färg som varken är utåtriktad eller inåtvänd, varken varm eller kall, varken materiell eller andlig.
Det är en färg som vibrerar balans och harmoni och det kan man känna väldigt påtagligt när man är ute i naturen med all grönska. Färgen har en helande kraft som ger oss lugn och vila. Vilan och lugnet ger oss andrum att återhämta våra krafter och samla energi. Färgen speglar något som växer....liv, hopp och ungdom. Den ger oss en inre känsla av överflöd, generositet och rikedom.
Grönt är också hjärtats färg. Framträdande hos dem som i sin kärlek värnar om andra människor utan att tänka på sig själva. Färgen förknippas med förståelse, medkänsla och sympati. En "grön" människa har alltid ett lyssnande öra, tröstande ord, omtanke om barn, djur och natur. En människa med "gröna" fingrar får med sin lugna och harmoniska utstrålning saker att växa.
Till sist finns det också något att tänka på i texten:
Den som alltid är tröstande och förstående blir lätt offret, martyren, som lever för att ge till andra men inte får något själv.
Den gröna färgen är också status quo, orörlighet. I naturen har vi en stabil form, en trygg grund, och grönt kopplas också till traditioner som söker det permanenta. I detta finns en positiv förmåga att konstruera system för speciella ändamål och att effektivt slutföra saker, men det kan också, om det går till överdrift, bli för mycket rutin och skapa en motvilja till förändring.
Den lugna tillförsikten till livet kan då bli trög.
Om jag tänker på hur jag är som person, och hur jag reagerar på min omgivning, kan jag känna igen mycket från den här beskrivningen, både från den övre texten och den undre.
Lite fascinerande tycker jag allt att det är med det här med färger och varför man dras extra mycket till vissa av dem.
Ha en härligt fin dag!
Kram
Birgitta
Vilket intressant och grönt inlägg! Jag kopplar inte alls ihop mig själv med färgen grön och väljer den sällan i kläder och inredning, men ändå älskar jag det gröna i växtriket och vill gärna ha blommor och gröna växter omkring mig, både inne och ute! Vita pärlhyacinter är ju helt ljuvligt! I morgon måste det inhandlas några lökväxter, det är helt klart!
SvaraRaderaKram M.E
Även om man inte har grönt som en färg i inredning eller på kläder så kan man vara en grön personlighet :-) Testar det här med inre färg på mina vänner och det stämmer förvånansvärt ofta med val av färg och det texten säger om deras personlighet!
RaderaVårlökarna är verkligen härliga och jag älskar vita pärlhyacinter. Lökarna stoppar jag sen ner i trädgården så fort tjälen går ur marken och så kommer det nya små vita pärlor året därpå :-)
Kram till dig!
Birgitta
Så fantastiskt spännande för mej att läsa om den gröna färgen, hur den påverkar människan, jag som alltid har sett mej som en stor älskare av den gröna färgen och har ett rum här i huset som jag gett namnet "gröna rummet". Jag känner igen mycket i texten och tänker speciellt på min mamma som ringde till mej de sista åren hon levde, när hon var ensam och ledsen och behövde tröst. Jag vet att jag lyssnade på henne...
SvaraRaderaHa en fin helg du också!
Kram/Finas mammis
Tänk så mycket vi kan ge varandra bara genom att lyssna. Så härligt det låter att du bemötte din mamma på det sättet!
RaderaJag har alltid varit, och är, en lyssnande och inkännande person, men jag kom till en punkt i livet då jag insåg att det alltid var jag som lyssnade på de vänner jag hade utan att de egentligen någonsin lyssnade på mig, insåg att det alltid var jag som ställde upp utan att någonsin få hjälp tillbaka. Då insåg jag också att "felet" inte låg hos mina vänner, det låg hos mig. Det är jag som måste sätta gränser. Det är jag som måste respektera mig själv så jag inte bara ger och ger tills jag tar slut själv.
Därför känner jag igen mig i både den övre och den undre texten :-)
Kram Finas mammis!
Birgitta
Men här känner jag igen mig fullt ut!
SvaraRaderaJag har alltid lyssnat på andra och funnits till för andra. Så till den grad att jag fick epitetet containermänniska...
Grönt omger mig i möbler och färger liksom du sugs även jag mot butikens växthyllor:)
Tack för dagens text, så spännande att få läsa!
Skorpan
Oj Skorpan.....containermänniska. Var/är det där alla andra slängde/slänger sin skit?! Hoppas då verkligen att du hade/har någonstans där du kan tömma den där containern så innehållet inte svämmade/svämmar över i ditt inre!!!! För det är så jag känner det.....att det är helt underbart att finnas till för andra, att kunna hjälpa någon....men att man måste se till att fylla på också sin egen energi....sitt eget "måbrakonto"!
RaderaEn av mina bästa vänner sa så sent som för en knapp månad sen till mig att jag är sååååå dålig på att ta emot något av andra utan att känna att jag också måste ge något tillbaka. Hon sa det vid ett tillfälle då hon ville ge mig en gåva som jag envist vägrade ta emot utan att betala för den trots att HON verkligen ville att jag skulle ta emot den UTAN betalning!
Trots att det bråkade i mitt inre tog jag emot hennes gåva utan någon mer argumentation och när jag såg hur nöjd hon blev över det förstod jag att jag i det läget gav henne något hon behövde samtidigt som också jag fick något jag behövde. Win.win liksom :-)
Varma kramar till dig Skorpan!
Birgitta