onsdag 22 april 2015

Mörkrädd

Jag kan inte minnas att jag var speciellt mörkrädd när jag växte upp
men redan första natten i min egna lilla lägenhet, som jag flyttade till då jag var 18 år, höll jag på att skrämma livet ur mig själv då det blev mörkt och jag skulle försöka sova.
Jag hade verkligen längtat efter att få rå mig själv 
få inreda och ha mitt alldeles egna kryp in.
Att jag skulle få sällskap av en förlamande mörkrädsla hade jag inte alls räknat med!
Jag flyttade in i lägenheten på hösten och redan då det började mörkna utanför fönstren den där första ensamma kvällen märkte jag av den krypande oron.
Jag letade igenom hela lägenheten för att försäkra mig om att det verkligen bara var jag som var där, ändå vågade jag inte släcka sänglampan och stänga mina ögon när jag skulle sova för tänk om det ändå fanns något där som jag då inte skulle kunna se!
Jag försökte prata förnuft med mig själv, släckte lampan, stängde ögonen
.......och for upp med panik och tände lampan igen!
När jag väl somnade av ren utmattning drömde jag att det kom ut ett par grova håriga armar med stora händer ur väggen bakom min säng.
Händerna sträckte sig mot min hals, omslöt den och jag försökte desperat att skrika utan att ett enda ljud kom ut ur min mun!
Snacka om mardröm!!!
Jag vaknade helt vettskrämd, for upp ur sängen med ett hjärta som slog så hårt att det susade i öronen.
Med flera lampor tända satt jag sen i soffan tills det började ljusna ute.
Efter den natten försökte jag se till att jag var ensam så lite som möjligt och de nätter jag ändå var ensam satt jag ofta uppe och läste, pysslade eller tittade på tv och somnade inte förrän morgonen började gry.
Mörkrädslan har kommit och gått genom åren.
Jag har sällan varit ensam då jag haft min lilla familj omkring mig och jag har försökt fokusera på att mitt hem ska vara min borg de gånger jag ändå varit ensam
......ibland har det fungerat, ibland inte.
Idag är jag trött för maken jobbar just nu i Malmö och med 6 timmars resväg åker han ju inte så lätt hem till en mörkrädd liten fru då hon inte kan sova.
Vårt lilla röda hus är ett så lugnt hus.
Rent energimässigt upplever även andra att det är så lugnt hemma hos oss och jag känner mig trygg.....ända tills mörkret faller.
Jag bestämde mig i måndags för att jag skulle sova i min egen säng på övervåningen, men när jag skulle gå och lägga mig ville jag inte ens gå uppför trappan. Det slutade med att jag bäddade i soffan på nedervåningen.
I normala fall sover vår taxherre ensam i soffan på nätterna......eller så sover han i min favoritfåtölj som står bredvid. Han har aldrig gått upp till övervåningen eftersom trappan är så brant och vi tycker det är bra att han inte gör det.
I måndags kväll tittade han förundrat på när jag bäddade i soffan och när jag var klar hoppade han glatt upp där och kurade ihop sig.
Jag tänkte han skulle sova i fåtöljen, men han väljer att ligga nära, nära sin matte och även om det är såååå mysigt med en snusande hund alldeles intill sig när man är mörkrädd så blir det inte den där ostörda sömn jag behöver för att vakna pigg och utvilad.....men, men hellre en gosig liten tax i min närhet och lite sömn än en mörkrädsla som får mig att sitta uppe hela natten. 
Förr eller senare blir jag sådär totalt genomtrött så jag sover utan att störas av vare sig liten tax eller mörker.
Kanske det blir så den här natten. Hoppas det :-)

Vårkramar
Birgitta


12 kommentarer:

  1. Åhh så jobbigt du har det, jag har aldrig varit mörkrädd som barn och minns min mammas ord om att "natten är bara dagen som sover ". Turligt nog har den meningen följt mig in i vuxenlivet när jag är gräsänka väldigt ofta. Ett tips du kan få av mig är att lyssna på musik när du ska sova, det brukar fungera om det känns svårt att somna. Önskar dig en rofylld kväll o kommande natt.
    Skorpan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Natten gav lite mer sömn än nätterna innan och jag blir mer och mer van för varje natt som går. Lagom tills maken kommer hem igen sover jag väl som en stock :-) Har inte provat musik, men tack för tipset Skorpan! Lite lugn meditationsmusik kanske kan distrahera och så fin tanke att "natten är bara dagen som sover" :-)
      Kram
      Birgitta

      Radera
  2. Åh, så slitsamt och jobbigt att vara mörkrädd. Hoppas att du får sova gott i natt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle nog ha sovit bättre om lilla taxen accepterat att sova i fåtöljen så jag fick soffan för mig själv, men han är sååååå nöjd med att ligga väldigt nära mig och det ger både trygghet och störd sömn med en tax som ligger som en kringla alldeles nära :-)
      Kram till dig!
      Birgitta

      Radera
  3. Det är sällan jag är mörkrädd men nu när jag inte har någon hund är dörren alltid låst. Hoppas nu att du somnar ganska direkt, skönt med en liten tax bredvid sig.
    Sov gott!
    Kramar /Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Menar du att du sov med olåst dörr när du hade Leodin?! Visserligen kan det vara avskräckande för någon att kliva in om det står en morrande hund innanför dörren, men jag skulle aldrig chansa på det!
      Jag försökte få Rocky att sova i fåtöljen i natt så jag skulle få soffan för mig själv, men han hoppade direkt ner från den och bara "rann" upp i soffan och kringlade ihop sig lika nära som de andra nätterna och jag hade inte hjärta att mota bort honom. Lite bättre sov jag ändå den här natten mot vad jag gjort de andra nätterna :-)
      Kramar!
      Birgitta

      Radera
  4. Jag är inte så kaxig när jag sover själv i stora huset ute på landet, men jag känner mig mycket tryggare på övervåningen än på bottenvåningen. I soffan nere, skulle jag aldrig vilja sova! Nu har jag ju två små hundar som vaktar och ibland vaktar de faktiskt lite för mycket. En natt for de upp båda två och skällde! Jag gissade att de hört något djur utanför huset, men det var riktigt svårt att somna om.
    Larm med direktkoppling till larmcentral, känns faktiskt ganska så tryggt.
    Sov gott!
    Kram M.E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle nog bli vettskrämd om Rocky for upp skällandes på något!!!! Det händer att han ligger på nedervåningen och "grufsar" då han tycker sig höra något utifrån, men de gångerna han har gjort det har maken varit hemma och då bryr jag mig inte. Mörkrädsla är faktiskt intressant.....ska nog göra ett till inlägg om det :-)
      Kram till dig!
      Birgitta

      Radera
  5. När barnen bodde hemma och var hos sin pappa varannan vecka så bodde jag själv ute i skogen. Nätterna var fruktansvärda. Jag provade på alla sätt för att stå ut med min mörkrädsla. Hade radion på eller kanske tv-n. Hade öronproppar i öronen men hörda ändå alla knäppningar och knak i den gamla torpet. Jag somnade så bra men vaknade alltid klockan ett. Skor och kläder låg framlagda och bilen parkerad så att jag bara kunde kasta mig i den och fara iväg. Utifall det skulle bli för läskigt. Min mörkrädsla förföljer mig och jag tänker och skrämmer upp mig själv. Om någon skulle kunna göra världens läskigaste rysare så vore det jag. Ja, om jag skulle tordas alltså.../Lilla gummann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi var för många år sedan och tittade på en gård som var till salu. Den låg helt isolerad i slutet av en smal ringlande skogsväg utan grannar inom syn och hör håll och även om gården var hur mysig som helst tror jag aldrig jag skulle kunna bo så. En del känner sig trygga med bara ängar och skog runt sig, för mig är det precis det som triggar igång min mörkrädsla.....ensamheten....avsaknaden av andra människor runt omkring. Förstår precis din mörkrädsla i torpet ute i skogen!
      Kram!
      Birgitta

      Radera
  6. Så det värmde i mitt hjärta att du kommer ihåg min älskade Leodins namn!
    När han fanns låste jag dörren på kvällen men det hände att jag glömde det, nu glömmer jag det inte! Ytterdörren är låst nästan jämt, min stora skräck skulle vara om jag dammsuger på öv och upptäcker någon bakom mig!

    Kramar /Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte kan man glömma Leodin.....ett så vackert namn på en så vacker hund! Du har tagit många fina bilder på honom, men Leodin i svart cylinderhatt kommer jag ihåg med lite extra värme. Den bilden är speciell!
      Ja fy för att möta någon i huset som inte alls borde vara där. Det vill jag inte uppleva vare sig dagtid eller nattetid!
      KRAM
      Birgitta

      Radera