lördag 11 april 2015

Allting är relativt!

Åh vad mycket omtanke jag har fått den här veckan!
Känner mig såååå ödmjukt tacksam för allt jag har omkring mig!
Hade en varmhjärtad go person som kom in i butiken med en så enormt vacker gerbera med en dekorativ kvist till. Bara för att hon ville visa mig sin omtanke.
Gissa om det värmde ända in i hjärteroten <3
Det är inte kul att ha ansiktsförlamning ändå känner jag mig lyckligt lottad.
Den här förlamningen läker förhoppningsvis utan att ge mig några bestående men och jag har min underbara familj och mina vänner omkring mig.
Allting är relativt. Det finns saker som är oåterkalleligt på ett helt annat sätt!
Jag önskar att jag också skulle kunna ge en sån här blomma, med en krya på dig hälsning, till min barndomsvän som jag under alla år, sedan jag var liten, har följt genom livet.
Vi delade skolåren från 3:e till 9:e klass.
Vi bodde i samma hyreshusområde med varsitt syskon.
Vi delade skoltid och fritiden i stallet i närheten. 
Vi gifte oss och fick barn ungefär samtidigt och trots att vi bor närmare 10 mil från varandra och ibland inte har träffats på flera år känns det ändå som om vi inte alls har varit ifrån varandra när vi väl träffas.
Men.....för att kunna trösta henne nu räcker det inte med en krya på dig hälsning!
På skärtorsdagen gav sig hennes man ut på en cykeltur ute på landet där de bor.
Min vän blev orolig när tiden gick och han inte kom tillbaka så hon tog bilen och gav sig ut för att titta efter honom.
Av grannar fick hon veta att de hittat hennes man på vägen och ringt efter ambulans som hämtat honom.
Ingen hade meddelat henne, och de talade heller inte om att han var död när de hittade honom.
Det fick hon veta när hon kom till sjukhuset.
Hennes äldsta dotter mailade mig och jag ville bara slänga mig i bilen och åka dit och krama om dem allihop!!!!!
Jag känner mig så maktlös när något sånt här händer!
Jag skulle bara vilja lyfta av all smärta och oro från min väns axlar och linda in henne i skyddande bomull, men jag kan ju inte det!
Jag kan bara stötta och hjälpa så gott det går, som en vän, men jag känner mig otillräcklig!
Så visst....det är inte kul att ha en ansiktsförlamning
men igår kväll när min man och jag tittade på varandra sådär lite extra insåg vi båda hur lyckligt lottade vi ändå är som har varandra, vår underbara familj och våra vänner, omkring oss.
Det finns de som inte alls har det lika bra!

Var rädda om varandra och ha en riktigt härlig helg <3
Kram
Birgitta

6 kommentarer:

  1. Så kan man se på det. Min vän som fick cancer ville aldrig se sin situation som värre än någon annans som tex brutit ett ben.Kanske var det ett sätt att avdramatisera sin egen sjukdom? Jag
    vet inte alls.Det jag däremot vet är att det gäller att leva med tacksamhet när livet visar sig från sin bästa sida...
    Skorpan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det handlar väl mycket om hur vi kan hantera våra liv och det vi utsätts för. För en del kan ett cancerbesked kännas som en dödsdom, medan andra ser det som något man ska igenom, ungefär som ett benbrott som ska läka.
      Jag var och kramade om min vän i söndags och trots att så mycket har ställts på ända i hennes liv kändes det ändå tryggt och hoppfullt. Hon hade alla sina barn och barnbarn där och de hjälptes åt och stöttade varandra. Trots att var och en bär sin sorg och saknad finns de där för varandra och det känns som ett grundfundament i livet, att vi har varandra, att vi inte blir lämnade ensamma när livets vindar blåser onödigt hårt!
      Kram Skorpan!
      Birgitta

      Radera
  2. Men usch så hemskt när det kommer som ett dråpslag så. För den det drabbar så är det en bortgång utan lidande men det blir en så enorm chock för de anhöriga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är just det där obegripliga i att livet är som vanligt ena timmen och så helt annorlunda den andra! Oftast tar vi för givet att allt ska rulla på som vanligt och så får man en sån kalldusch när något händer som man inte alls har väntat sig. Det är så oåterkalleligt när någon dör!
      /Birgitta

      Radera
  3. Men stackars alla, när livet tar slut så där plötsligt och oväntat blir det svårt. Skönt att du finns där, det brukar räcka gott det. Och att ni känner varandra sedan barnsben underlättar så mycket, ni båda vet det som är viktigt.
    Jag miste min yngre syster från en dag till en annan. Fortfarande har jag känslan kvar i kroppen att jag måste berätta något som hänt för henne. Trots att det gått snart sex år har jag svårt att förstå att hon inte är med i livet. I mina drömmar lever hon fortfarande, det är som om hon inte vet om att hon är död och jag vill inte berätta det för henne, konstigt...

    Kramar och tankar från mig
    Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ååååhhhhh Cia.....jag vet ju att du har förlorat en syster och med den tro jag har på livet efter döden så är jag övertygad om att hon fortfarande finns i din närhet även om du inte kan dela ditt liv med henne på samma sätt som förut!
      Varma kramar till dig!
      Birgitta

      Radera