Kärleken

Jag hamnade i en depression.

Från att ha levt i en tillvaro med känslor snurrandes som tvätt i en torktumlare blev jag nu bara trött, så förlamande trött.

På ren envishet tog jag mig ändå till skolan, läste mina läxor och pluggade till mina prov.

Utöver det ville jag bara ligga raklång i sängen och göra ingenting!

Jag gjorde slut med killen som hela tiden stått vid min sida.

Även om han vägrade släppa taget om mig avvisade jag honom om och om igen.

Jag orkade inte med närheten

kunde inte förklara varför

 ville bara vara ifred.

Jag gick in i ett viloläge jag antagligen behövde för att hitta kraften till att kunna gå vidare

och kraften kom tillbaka.

Sakta men säkert började vardagen fungera igen.

Jag hittade tillbaka till samhörigheten med pojkvännen, men vår relation var som en berg och dalbana.

Toppar av lycka växlade med djupa dalar av hopplöshet.

Jag gjorde slut

och gick tillbaka

startade ändlösa diskussioner, anklagade honom för att inte älska mig, sårade fast jag inte ville såra.

 Jag kände ofta att det var jag som gjorde fel
men jag fattade inte varför jag gjorde som jag gjorde.
Det var som om jag gick in för att rasera istället för att bevara
som om jag tackade nej till den kärlek jag hade fast det var kärlek jag ville ha.
Det fungerade inte i längden.
Efter 6 år avslutade vi vår relation men han kommer för alltid att ha en egen liten plats i mitt hjärta för allt han gav mig under åren då mitt liv stormade som mest <3

17:e september 1982 träffade jag mannen i mitt liv
mannen jag fortfarande lever tillsammans med.
Mannen vars ärlighet och känslighet jag föll för som en fura :-)
Han satsade allt på vårt förhållande och jag var så otroligt lycklig samtidigt som jag undrade om han skulle orka med mig i längden.
Jag hade mitt tidigare förhållande i färskt minne.

 

Jag älskade och oroade mig om vartannat.
Var i sjunde himlen när allt var bra och i de djupaste hålorna när det trasslade.
Inom ett år startade jag samma diskussioner som jag gjort i mitt tidigare förhållande.
Jag ifrågasatte, anklagade, drog mig undan.
Älskade med hela mitt hjärta och tvivlade med samma intensitet.
Ibland blev allt en enda soppa och jag blev arg på mig själv för att jag gjorde vår relation så mycket mer komplicerad än den hade behövt vara.
Jag visste att jag gjorde fel
men varför jag gjorde fel visste jag inte.

 2001 var ett väldigt speciellt år för mig
- för oss.
Det var året då jag träffade människorna som blev avgörande för att jag skulle våga öppna dörren till mitt inre på vid gavel.
De hjälpte mig till förståelse, acceptans och den förlåtelse som var nödvändig för mig
- som var nödvändig för oss!