Inger behövde aldrig lägga upp någon agenda för vad vi skulle jobba med hon och jag.
Från mitt inre kom det obearbetade upp som syrebubblor ur djupet
färdiga att kännas av och få förståelse för.
Den fysiska misshandelns slag, luggningar och örfilar passerade jag snabbt.
Slagen kunde jag förstå
det jag inte förstod var hånet, nervärderandet och ignorerandet
- den psykiska misshandeln.
26 år efter att vi hade flyttat från den där mannen kunde jag fortfarande höra orden
- "Är du dum i huvudet?! Kan du ingenting?!"
- "Ingen kommer att vilja ha dig! Du kommer alltid att vara ensam!"
- "Titta på dig själv! Hur ser du ut egentligen?! Som en hora!!"
Jag hade blivit matad med allt det där tillräckligt många gånger för att till slut ta till mig det som en sanning!
Inger och jag kom till en punkt då jag skulle beskriva mitt eget värde.
Vad är det att ha ett värde?
Vad är det att vara värd något?
Jag kunde inte svara på det.
Som en inre bild såg jag en fjäril som febrilt fladdrade runt. Jag försökte få den att landa någonstans men den bara fortsatte att fladdra med snabba vingslag.
Med stigande frustration och tankemöda försökte jag förstå innebörden av orden
Vad är det att ha ett värde?
Hade jag inget värde?
Hade jag verkligen inget värde?!
Flera gånger malde frågan runt inom mig innan jag insåg svaret, accepterade svaret
Nej, jag hade inget värde.
När jag började gråta förstod jag hur långt in i min innersta självkänsla hans ord och handlingar hade nått!
Jag förstod också att den planta av förnedring som han hade sått hade jag fortsatt att vattna och vårda!
I min dåliga självkänsla låg bristen på tillit till mig själv och andra.
Därför kunde jag inte lita på att jag var älskad
kunde inte lita på att den jag var var bra nog.
Därför kände jag alltid att jag misslyckades.
Jag hörde ju orden!
Jag var dum i huvudet, kunde ingenting!
Varför skulle någon vilja vara med en sån som mig?
Utan att förstå det hade jag aldrig sett mig värd att få ha det så bra som jag hade det!
Oj, oj, oj....den insikten var som ett slag i huvudet av en stekpanna!
I alla år hade jag haft kärleken vid min sida utan att kunna känna mig älskad.
Jag hade älskat men inte kunnat känna mig värd den kärlek jag fick tillbaka.
Alla pusselbitar föll på plats.
Jag förstod varför jag hade avslutat min första långa relation och jag förstod att relationen med min make hade kunnat gå precis samma väg om inte han hade varit så otroligt envis med att stå kvar vid min sida!
Jag insåg också vilken enorm tur jag haft som fått så många underbara människor i min väg.
Om och om igen hade jag fått möjligheten att bli älskad.
Tänk att det skulle ta över 40 år för mig att förstå att jag var värd den kärleken!
Vilken viktig och modig text och vacker trots sitt allvar. Både skönt och tungt när bitar faller på plats. Man kan behöva sörja också. Sörja att de personer som borde värnat och marinerat i kärlek inte klarade av det, att det blev en fladdrande fjäril.
SvaraRaderaSkönt att det finns kärlek nu och att helandet går framåt.
Varmaste kramen
Anette
Så fint skrivet Anette! En varm kram skickar jag till dig också!
RaderaJa, sorgen är en del i allt och jag har sörjt.....alldeles för länge kan jag se så här i efterhand. Det är lätt att fastna i sorg, bitterhet, hat, hämnd, ilska. Sorgearbete i sig är ju när känslor tillåts passera för att man ska komma till acceptans, förståelse och förlåtelse, men jag fastnade på vägen och mådde inte alls bra av det.
Jag tänker mycket i bilder och när du skriver om personer som borde ha värnat och marinerat i kärlek börjar jag skratta. Vilket härligt ordval! Jag ser mig själv ligga insmord i olja, soja och kryddor och riktigt suga åt mig av den kärlek och omtanke som omger mig. I marinaden då, när jag var mindre, fanns det ju inte så mycket av kärlek och omtanke, men nu kan jag bli riktigt mör och gott kryddad av den :-D
Allt gott till dig!
Kram
Birgitta
Kära Birgitta,
SvaraRaderahar läst dina inlägg och ville ge dem tiden som behövdes, både för att ge mig chansen att förstå och av respekt till din öppenhet att dela med dig. Inlägg som förtjänar att bli lästa, inte hastas igenom. Jag beundrar din styrka att både skriva om det hela och hur du tagit dig igenom alla dessa faser. Det har varit smärtsamt att läsa men så här kan det säkert vara för många, och det pågår kring oss.
Jag är så glad att din make stått vid din sida med sin envishet! Det var nog det bästa han kunnat göra, och med det känner du säkert en stor trygghet. Så skönt det är med människor som visar sin villkorslösa kärlek och solidaritet, det är sann kärlek det!
Varma tankar till dig fina!
Kramar /Cia
Tyvärr är det så Cia....att jag är långt ifrån ensam om att ha de här upplevelserna! Tror att svårigheten med att kunna/våga öppna sig för det handlar mycket om skuld och skam.....och svek. Jag minns fortfarande tydligt känslan av att jag svek min familj när jag berättade för skolkuratorn på den gymnasieskola jag gick på hur jag hade det hemma. Att "hänga" ut oss allihop inkluderade ju även mig, men då kände jag att jag var tvungen att förbise det för att få hjälp. Tufft var det i alla fall.
SvaraRaderaJag är också glad att jag träffade den man jag har vid min sida! Är så tacksam för hans enkla sätt att älska och även om inte vår relation alltid är en dans på rosor så har vi ändå en bra grund att stå på :-)
Varma kramar till dig Cia!
Birgitta
Vilken fantastisk make du har som stått och står vid din sida! I nöd och lust!
SvaraRaderaKram/Finas mammis
Ja, många gånger har jag undrat hur han har stått ut då jag knappt stått ut med mig själv! När jag har frågat säger han att det är enkelt.....han älskar mig :-) På något sätt har han kunnat se förbi mina sämre sidor och istället fokuserat på de bra sidor jag har. För jag kan vara glad, humoristisk, snäll, omtänksam, kreativ, drivande även om jag också kan vara irriterad, tystlåten, avståndstagande, negativ och fundersam, men det är egentligen inte hur jag är som är det avgörande utan att jag talar om för honom VARFÖR jag inte känner mig positiv. Ibland räcker det med att jag bara formulerar det högt för att jag själv ska förstå vart felet ligger och så är det ur världen. Det hänger många gånger på den där ömsesidiga kommunikationen :-)
RaderaOch oj vad det var roligt att få svara på alla dina kommentarer så här! Tack för att du läser, begrundar och kommenterar!
Stor kram till dig!
Birgitta