tisdag 10 mars 2015

Hopp

När jag satt där med kniven mot min handled, kände ångesten och all min inre förtvivlan 
insåg jag att jag aldrig skulle kunna skära mig själv. 
Jag ville inte dö! 
Jag ville verkligen leva, men visste inte hur jag skulle klara av att fortsätta leva i den verklighet jag hade!
När gråten tog överhand bad jag högt om hjälp.
Snälla någon - hjälp mig!!!
Så ensam jag var då.
Jag hade aldrig berättat för någon hur jag hade det,
ingen kände till hela sanningen.
Tänk om någon hade frågat
tänk om jag hade kunnat berätta,
men ingen frågade och jag behöll mina hemligheter för mig själv.
Ända tills jag var 16 år
då kom den förändring jag bett om!
Jag träffade en 1 år äldre kille som hade förmågan att verkligen älska mig för den jag var.
Både han och hela hans familj stod bakom mig då jag började kämpa för min frihet.
Till min hjälp hade jag också en underbar skolkurator som ställde upp både på sin arbetstid och vid ett tillfälle också på sin fritid.
Min älskade mammas ork tog slut.
Vi hade båda under så många år levt under hot, våld och rädsla.
Även om vi aldrig hade haft den nära relation jag hade önskat
blev jag riktigt rädd när jag såg hur hon bröts ner bit för bit ända tills hon hamnade på psyk.
 Genom stöd och hjälp därifrån fick hon styrkan att ta sig ur sin relation.
Hon skaffade ett eget boende och vi flyttade
bara hon och jag.
Åh vad jag hade sett fram emot den där dagen
då vi kunde stänga vår egen dörr om oss
då vi kunde rå oss själva
då vi slapp bli förödmjukade och slapp vara rädda!
Jag hade förväntat mig att jag skulle känna mig lättad
att jag skulle känna mig fri.
Jag hade inte förväntat mig den tomhet som kom istället.
Jag hade trott att jag nu för alltid skulle slippa den där mannen
att det som varit var något jag lämnade bakom mig.
Och så var det ju.....rent praktiskt
men då hade jag ännu inte insett hur djupt han hade skadat mig
hur djupt hans förnedrande ord och handlingar hade rotat sig inom mig.

2 kommentarer:

  1. Jag läser och jag läser och vet inte vad jag ska skriva för att trösta dej. Sänder i alla fall många kramar och hoppas du känner dom....
    Finas mammis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du fina Finas mammis......det räcker så bra med precis det du skriver. Behövs inte så mycket :-)
      Jag känner din omtänksamhet och tar emot dina kramar. Skickar också många varma kramar till dig!
      Birgitta

      Radera