torsdag 19 mars 2015

Att förlåta

 Jag kommer aldrig att få svar på frågan varför just jag drabbades.
Kommer aldrig att få veta vad och hur han tänkte, den där mannen.
Han var en sårad själ och han sårade i sin tur
den vetskapen får räcka för min del.
Han är borta nu
borta från mitt liv och också från sitt eget jordeliv.
Minnena kommer alltid att finnas kvar
men det är ok med minnen som inte längre får mitt hjärta att klappa av rädsla
eller mina ögon att tåras av sorg och smärta.

Kan man någonsin förlåta?
Idag säger jag att man måste förlåta.....för sin egen skull.
Jag var tvungen att förlåta.....för min egen skull.
Jag visste att han också led inom sig
att hans egna minnen emellanåt red honom som en mara.
Det är inget försvar för det han gjorde, bara en förklaring.
Det var inte lätt att förlåta.
Flera gånger trodde jag att jag hade förlåtit, men så länge frågan "Varför?" fanns kvar inom mig visste jag att jag ännu inte hade förlåtit.
Jag fick mangla igenom allt han gjort mot mig och även om det kan låta som om jag gick från klarhet till klarhet var det nog något av det tuffaste jag gjort.
Om jag bara hade kunnat känna och släppa hade det nog varit så mycket enklare än då jag hela tiden också ville veta "Varför?".
Det där logiska analyserandet hade jag önskat att jag kunnat skippa
men det ledde i alla fall till den stund då jag insåg att jag var tvungen att släppa rädslan, bitterheten och sorgen för att kunna börja leva utan kamp.
Han led ju inte av mina känslor
det var bara jag själv som led!
När jag accepterade att det som hänt har hänt och att jag aldrig kommer att få några fler svar än de jag redan hittat inom mig själv kunde jag förlåta.
Jag kan ju aldrig påverka det på något annat sätt.
Jag var tvungen att förlåta för min egen skull
och numera frågar jag inte "Varför?" ur det perspektivet :-)

2 kommentarer:

  1. Det är så klokt tänkt! Men jag önskar det fanns fler ord för betydelsen av att förlåta, ord med flera nyanser. Men, man förlåter för sin egen skull, det är det viktigaste. Liksom spirande blad vill man utvecklas och komma vidare i livet!
    Kramar /Cia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har fått många reaktioner på det faktum att jag har förlåtit, som om det är svårt att förstå att man kan förlåta. Det brukar sägas att man aldrig behöver förlåta det någon gjort mot en, men man måste förlåta personen som gjorde det. Idag har jag lite svårt att förstå skillnaden, men jag började faktiskt så, att se det på det sättet. Jag försökte förlåta honom som person, men inte hans handlingar, men till slut bakades ändå allt ihop till en enda förlåtelse, utan urskillning. För mig kändes det naturligt så.
      KRAM!
      Birgitta

      Radera