lördag 2 mars 2013

Vårt hus

Jag bor inte i något anrikt gammalt sekelskifteshus...tyvärr.
Vårt hus är ett väldigt vanligt suterränghus byggt 1974 med ett ytskikt av brunsvart panel kombinerat med mexisten och vit puts. Så tråkigt att jag inte ens vill sätta ut en bild på det.

Jag ville inte alls ha ett sådant hus när min nyblivne make och jag letade efter nytt boende 1985.
 Jag drömde om vackra spröjsade fönster, vitmålad snickarglädje, gammaldags glasveranda, mysiga vinklar och vrår och en trädgård med knotiga träd och blommande perenner. 
Kan väl kort säga att maken och jag inte var överens över om det var ett sådant boende vi skulle satsa på.

Efter 28 år i det här huset minns jag fortfarande precis vad det var jag föll för ...allmogepanelen i hallen :-)
Under alla år har jag försökt att inreda vårt hus med den gammaldags charm som alltid har tilltalat mig....men det har inte alltid varit lätt att få till det som jag har velat. Många gånger har det bara känts som en kompromiss som varit godtagbar, men inte optimal.

Vårt nedre plan har fin pärlspånt på väggarna, träpanelade tak och till största delen breda furuplankor på golven. Det krävdes många djupa andetag innan jag till slut satte i gång med att måla allt gulnat trä vitt (vilket jag inte har ångrat en sekund sedan jobbet väl var gjort!)
och vi har till och från pratat om att slipa de slitna golven, men inte tagit itu med det.

En hel vägg består av murat tegel med små valvfönster. Till och från har jag funderat på att måla även den vit, men så har jag tvekat
Den hänger ihop med den öppna spisen med sin gjutjärnskamin som värmt oss många kalla vintrar. Hur skulle den klara en vitmålning?
På senare tid har jag velat prova att "sudda" i lite gråvitt på muren för att få den att se ut som om den varit putsad och jag tror att det skulle bli snyggt....men jag är osäker på om jag klarar av att få det resultat jag skulle vilja ha...vet inte riktigt hur man ska gå tillväga.

Så här håller jag på....har hela tiden idéer, men inte alltid klart för mig exakt hur jag ska göra och inte alltid ork att sätta igång och heller inte ekonomi för allt. Så...vårt hus är ett kompromissandets hus. Ett hus som har kastat mig mellan hopp och förtvivlan, energi och trötthet, glädje och missnöje.
Ändå....huset bär på så många minnen! Våra pojkars små fötter har sprungit här. Jag har skrattat och gråtit här. Vi har delat stunder här med nära och kära som inte längre finns bland oss.

Ett kompromissandets hus....JA, men också ett hus som bär många spår av åren vi tillbringat här.
Fortfarande minns jag den hisnande känslan jag hade i början då jag svängde in på "vår" gata. Känslan av den totala lyckan över att äga ett eget hus....jag som aldrig tidigare hade bott i hus. Det var så stort...och är det faktiskt fortfarande. 
Inredandet är egentligen bara en bisak. Det största är friheten att kunna välja, att kunna utföra, att kunna forma sitt eget liv....i en familj, i en gemenskap....i vårt hus!!

4 kommentarer:

  1. Du har ett fint och mycket väl inrett hus! God smak och känsla för detaljer är vad du verkligen har!
    Vi är rätt lika du och jag men ändå inte.....vilken tur, hur tråkigt skulle det annars vara att umgås.
    En massa soliga och en aning våriga kramar plus ha en väldans skön söndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Christina! Detaljer är roligt. Just det där att kombinera, komponera. Entusiasmen över saker med historia delar vi ju verkligen...och vi vet båda att ett hus både ger och tar!
      Soligt var det idag och vårvindar friska blåste i natt. Jag trodde att hela vår vedstapel (som står utanför vår sovrumsvägg) for iväg, men det var bara de skyddande plåtarna som ruskades om riktigt ordentligt.
      Må så gott!
      KRAM
      Birgitta

      Radera
  2. Jättefint skrivet! Jag förstår precis din känsla trots att jag alltid bott i hus. Men många är husen som kantat mitt liv, det alltför stora barndomshemmet, mitt egenhändigt ritade hus, torpet med vedspisen och nu mitt 1800-talshus. Nu är jag äntligen HEMMA, men jag inser att det beror på känslan jag får när jag stiger in - den påminner mig om känslan när jag klev in i mitt barndomshem.
    Skorpan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt att kunna känna att man är just HEMMA!...och att veta att det beror på en igenkännande känsla!
      Det får mig att tänka på min mormors lilla stuga på landet där jag var varje sommar när jag var barn. Jag gungade i den blekgröna gungstolen med katten i knäet, lyssnade på gökurets tickande och de vuxnas prat. Förstår precis just nu att de där somrarna betydde mycket för mig som annars hade en uppväxt präglad av otrygghet. Har faktiskt inte tänkt på det sättet förut! Kanske är det därför jag har en längtan efter ett gammalt hus...ett hus som påminner mig om den lugna tryggheten hos mormor.

      TACK Skorpan för den insikten :-)
      Birgitta

      Radera